Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

5–5 var tydligen ett fall framåt – men knappast den sista uppesittarkvällen för SAIK

+
Läs senare
/

Jag får rapport från Göransson Arenas innanmäte att man tydligen i SAIK-lägret var lite halv- och till och med trekvartsnöjda med 5–5 mot Bollnäs.
Först förstår jag ingenting.
Sedan förstår jag att det beror på att jag inte såg fredagens 1–6 på Sävstaås.

Annars hade jag nog trott att den här uppesittarkvällen i bandy två dagar före jul skulle följas av ytterligare en för den nu lite prövade SAIK-ledningen.

Det har ju vevats videoklipp lite fram och tillbaka mellan Anders Jakobsson och Thony Lindquist.

Och det är inte slut med det.

Nu är 5–5 inte nån sån där fet smäll som den där bortaförlusten mot Tillberg var, eller Villas vinst i Göransson, eller Västerås vändning från 0–4 eller just det där senaste 1–6-traumat i Bollnäs.

Det kanske rentav var nån slags vändning. Bra i så fall.

Men det var i alla fall ingenting som jag såg.

Jag såg bara SAIK på något sätt ta sig fram till ledningar i den andra halvleken som hette 4–2 och 5–3 och egentligen stavades Daniel Mossberg. Den veteranen sköt tre mål och passade till ett fjärde.

Det har jag stor respekt för.

För SAIK är ett lag med så mycket stjärnglans att de tre vise männen mycket väl kan styra kamelerna fel på julafton om det vill sig illa.

Ja, förresten – just nu är det ju ingen större fara för det.

Men att Daniel Mossberg kliver fram när Patrik Nilsson är en stor skugga av sin egen storhet, när Edlund är snuvig och Erik Pettersson inte hittar helt rätt – det är fullständigt nödvändigt.

5–5 alltså. Bra att folk är lite glada för det.

Men det var så tyst och trist och nästan ledsamt i Göransson ett tag i första halvlek att jag knappt vågade tänka, absolut inte säga något och verkligen inte ställa mig upp och vråla.

Hade jag gjort det, ja då det låtit så här.

MEN.…

DET.

HÄNDER.

JU.

INGENTING.

För SAIK var omständligt, utan självförtroende och förflyttade bollen med största motvillighet – och Bollnäs bara avvaktade, lekte lite med bollen när man tyckte det var kul och stack då och då iväg på små attacker.

Det blev bättre i andra halvlek. Jag trodde faktiskt att SAIK skulle återuppstå då.

Men det fattas fortfarande alldeles för mycket, och den enda fördelen just nu är egentligen att Västerås får hantera det favorittryck som finns i svensk bandy.

SAIK har mycket att jobba med.

Att man inte får ut maximalt av sitt spelarmaterial är tydligt, och det kan aldrig vara ett problem att man har spelare som är duktiga på att göra mål.

Jo, om de inte gör mål förstås. Och det händer ju numera alldeles för ofta.

Annons
Annons