Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axman: En ljus framtid – trots allt

Annons

Pumaplösen över, ribba-ut och stolpe-ut.

Tripp (Broberg), trapp (Edsbyn), trull (Bollnäs) – så hade hälsingelagen gjort sin snabba sorti ur årets slutspel.

Ett uttåg med flaggorna i lite olika höjd.

I grunden handlar slagkraft i ett slutspel såklart om en gedigen kollektiv kvalitet – och om att ha lagets rollspelare i bästa form.

Men det handlar också om något aningen mer diffust som en tro på sin förmåga att matcha ett tufft motstånd.

Jag kan inte veta säkert, men har en stark känsla av att Broberg inte hade den till att börja med när laget fick ännu ett nära nog mission impossible i en kvartsfinal mot ett gäng formstarka stålmän.

Jag kan inte veta säkert, men nog känns det som om Edsbyn tappade lite av sin tro när den så kompetenta lagmaskinen började hacka direkt hemma mot Villa Lidköping.

Som närmast en seger kom Byn när laget kopierade Villas defensiva metod, i stället för att hitta en egen vinnande formel.

Vilket ju är himla lätt att bara skriva sådär. Och samtidigt – hade Hasse Anderssons hörnrökare haft millimetrar på rätt sida hade Edsbyn också fått en till chans att hitta tillbaka till sitt bästa spel igen.

Jag kan inte veta säkert, men det såg allt ut som om rena väckelserörelsen tände en ny glöd i Bollnäslirarnas ögon.

Redan i den första kvarten på bortais var det tydligt att Giffarna vägrade annat än tro på möjligheten att ge VSK en käftsmäll som tabelltvåan knappast kunde se komma, inte många andra heller.

Till slut var det också bara ett stolpskott i slutsekunderna från en femte och avgörande match i ABB Arena – då en sorts cupfajt med alla möjligheter på vid gavel.

Men om inte om hade varit, då hade katta varit kung – som min gamle far brukar säga.

Nu finns tid att hulka när festen går vidare på andra scener.

När väl såren börjar läka gäller det att sluta klia på ärren, och vända blicken mot nya möjligheter i stället.

Framtiden för både Bollnäs och Edsbyn ser nämligen väldigt ljus ut – och det redan nästa säsong.

I Edsbyn kan klurige tränaren Thomas Liw lugnt jobba vidare med att vässa ett lika ramstarkt som välbalanserat kollektiv, där unge Jimmy Jansson varit en ny krydda som kan ge än mer mersmak med rutinen från sin första rödblå säsong.

Och Joel Edlings comeback i moderklubben kan bara stavas succé. Liksom den nya fyrbackslinjen.

Finns egentligen inget att tillägga där. Edsbyn behöver bara pricka formtoppen lite bättre, och slippa sinkande sjukdomsperioder.

Bollnäs har, under den passionerade tränaren Jocke Forslund, gjort ett jättejobb med att bygga ett grundspel som kan matcha de bästa och vars like jag aldrig sett under mina 25 säsonger i presshytten.

Såklart att Per Hellmyrs och Daniel Berlin var byggmästarna som kom med ritningen och spetskvaliteten – men alla har gjort ett stort jobb för att lyfta Bollnäs till en nivå där laget kan diktera sina egna villkor.

Men för att på allvar tampas i en guldjakt krävs att något adderas, något som gör skillnad i täta matcher, något som ger en vassare offensiv spets.

Jag ska inte trötta ut er med hisnande exempel på hur många BGIF-spelare som krävs för att komma upp i Patrik Nilssons 61 mål i grundserien.

Men kan bara krasst konstatera att säsongens mest effektive i Bollnäs var mittfältaren Daniel Berlin med sina 20 officiella mål, men då har han sannolikt fått ett mål för mycket noterat (som egentligen ska tillskrivas Ville Aaltonen) i grundserien.

Gott nog för den mäktige Daniel Berlin – men inte för ett lag med ambitionen att kyssa snygga pokaler.

Här krävs åtminstone en förvärvad forward med kapacitet för runt 30-35 mål bara i en grundserie.

(Noterat i förbifarten – Kalle Mårtensson gjorde 32 mål i bottenlaget Ljusdal).

Jag räknar kallt med att det också har högsta prio i den spännande silly season som väntar...

Annons
Annons