Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Axman: Västerås alltid bäst när det gäller som mest – men vart är finalfesten på väg?

+
Läs senare

Mer än något annat så handlar en final om en grundbult – att vara bäst när det gäller som mest.
Det har Västerås SK i sitt DNA.
Därför tog också mesta mästarna sitt gloriösa 20:e guld i den 110:e SM-finalen.

Villa Lidköping kom till Tele2 Arena med högt spända förhoppningar, och tunga förväntningar från hoppfulla supportrar.

Det var onekligen befogat efter en imponerande stark säsong, där blåvitt haft alla bitar på plats för första gången i modern tid.

Villa fick också en perfekt resa i slutspelet, medan Västerås har vacklat och gnetat sig till klubbens 35:e final.

Det blev många jubileum den här lördagen.

Det var också historiens kraft som kom att spela en avgörande roll.

Den långa historian. Den som handlar om vinnarkultur och vanans makt.

Den som Västerås har med sig i ryggraden, och den som Villa ännu inte har lika naturligt.

Det är så mycket som ska hanteras under en enda avgörande finalmatch i en helt annorlunda miljö.

Västerås hade en karta att gå efter, inte minst känslomässigt, efter fjolårets seger i den första finalen i Tele2.

Villa gjorde inte någon dåligt match, men bara inte tillräckligt bra för att på allvar hota ett grönvitt bandymonster som så lätt skakar av sig en tillfällig motgång som när Villa – i en starkt start efter paus – studsade tillbaka från 0–2 till 2–2.

Där och då hade VSK en växel till. Det hade inte Villa. Så enkelt kan skillnaden beskrivas.

Och ungefär så enkelt förklarade också både Johan Esplund och David Karlsson nederlaget vid presskonferensen efter matchen.

Men lika tydlig var en kollektivt knuten näve.

Visst, det blev en tung förlust för Villa Lidköping – men samtidigt ett steg närmare det där efterlängtade guldet.

Både Esplund och Karlsson talade om vikten av att lära sig av förluster, och värdet i att samla erfarenheter från de största matcherna. Och lovade komma tillbaka nästa år, då för att vinna.

Fråga bara Västerås och mäktiga profiler som målvaktsgiganten Andreas Bergwall, som såklart levererade på bästa nivå när det behövdes.

Det var en imponerande insats av en segermaskin som aldrig får nog av framgång.

Det var som givet att de grönvita spelarna skulle bevisa värdet i den jättelika banderollen som hängde över klacken med texten "Mesta Mästarna".

Men var det en klassisk SM-final?

Nja, visst fanns där kvaliteter och svängig dramatik, men nådde spelmässigt inte riktigt de höjder jag hade hoppats på.

Det gjorde inte riktigt finalstämningen heller, även om det var bättre tryck än under fjolårets premiär i Tele2 – inte minst bland ute bland de nya tälten på det mer livliga torget.

Nu hängde det stämningshöjande pyrodiset kvar mest hela matchen, men det kunde inte helt dölja de besvärande stora luckorna på läktaren.

Det är ändå svårt att inte sakna den där fullsatta känslan som alltid fanns på Studenternas IP.

Och de minst runt tjugotusen åskådare som vallfärdade till det mer rustika och charmiga arrangemanget i Uppsala. Där fanns kvaliteter som jag tror blir svåra att hitta i Stockholm.

Det här kan vara en farlig väg att följa.

Tele2 Arena är en fantastisk arena på många vis, den är bara inte anpassad efter bandyns behov.

Och det är förbundets stora feltänk.

15 748 åskådare är, ärligt talat, en eländig siffra i sammanhanget.

Annons
Annons