Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Gälman om den kämpiga starten: "Jag hade änglavakt"

+
Läs senare
/
  • Otursförföljde Niklas Gälman spelar sin första SM-final på lördag. Men han trivs i Sandviken, trots allt som hänt under debutsäsongen. Bland annat var han nära att få halsen avskuren i en match i Bollnäs.

Han har varit uppe i skiljenämnden, skadat skyttekungen lagom till slutspelet – och nästan fått halsen avskuren.
Men längtat hem? Inte den här gången.
– Aldrig, jag är i Sandviken för att bygga min framtid, säger Niklas Gälman inför sin första SM-final.

När Niklas betalar sin kaffe på Konditori Marangoni blir han genast igenkänd av Mimmi Gälldin bakom kassan.

– Lycka till på lördag, jag är superpeppad, säger hon glatt.

– Tack. Jag vet inte vad jag själv är riktigt, svarar Niklas uppriktigt.

Medan lagkamraterna i SAIK förbereder sig för sin fjärde, femte eller sjätte SM-final är allt nytt för honom. Han, som flyttade till Sandviken just för att få spela de stora matcherna, är nu framme vid den största av dem alla.

Han kan möjligen föreställa sig vad som väntar, men omöjligt veta. Precis som han inte visste mycket om hur det var att spela SM-slutspel.

– I Kalix vet man inget om hur det är att spela final eller vara bäst i Sverige. Man vet hur det är att vara bäst i allsvenskan, men det är som dag och natt. Men jag har spelat kvalmatcher. Okej, det går inte att jämföra, men det är ändå matcher som måste vinnas. Det är nåt man kan ha med sig i bagaget när det blir slutspel.

Niklas Gälman har haft en tuff start på allt han gjort i Sandviken. Under hösten fick han till att börja med inte spela några matcher på grund av övergångstvisten mellan SAIK och Kalix. Det löste sig till slut på så sätt att SAIK fick bita i det sura äpplet och betala en övergångssumma.

– Jag tror väl ändå att jag gått stärkt ur det. Vi visste att det inte var helt klart när jag flyttade ner, och vi hade en plan för det. Sen tog det så fruktansvärt lång tid med bandyförbundet och skiljenämnd, så då blev det bara långdraget och tråkigt. SAIK hade aldrig varit i den sitsen, och inte jag heller, men det är tydligen den tiden det kan ta när ett fall hamnar där.

– Jag tror inte jag missade så mycket fysiskt, för jag kunde ändå träna på hela tiden. Men det var ju mer det att jag inte fick spela några matcher. Sen kom World cup och jag kastades in direkt mot Villa. Då var jag inte stark i nyporna. Det var mycket folk, och jag blev som förlamad av nervositet. "Rasse" (Rasmus Forslund) säger det än i dag att det gick inte prata med mig, det gick som inte att få nån kontakt. Vad gör jag? Vars är jag? Jag visste knappt var på planen jag skulle vara.

Elitseriestarten blev också kämpig. Efter bara några omgångar, på Sävstaås, var olyckan framme när Daniel Berlins skridskoskena oturligt snittade Niklas över halsen. Skridskon träffade struphuvudet, och han tog sig själv av isen och blev sittande på SAIK-sliparen "Kittna" Bergs pappas rullator. Det blev 20 stygn totalt, men det kunde gått mycket värre.

– Jag hade nån slags änglavakt med mig, det finns ju hockeyspelare som har dött när de fått halspulsådern avskuren. Det tänkte jag mycket på efteråt. I NHL finns det läkare som vet vad de ska göra i en sån situation. Men vad har vi i bandyn? En allmänläkare som ställer upp som matchläkare för att vara snäll, vet dom verkligen vad de ska göra, på de sekunder som det handlar om? Jag tror inte det.

– Jag har skaffat ett bättre halsskydd nu, och det är flera i laget som gjort samma sak. Det går så fort i vår sport, och man har ingen chans att skydda sig själv.

Ditt första slutspel började ju inte heller så lysande. Hur gick det till när du oskadliggjorde Patrik Nilsson, på uppvärmningen inför den första kvartsfinalen mot Broberg?

– Det var en sån där situation som kan hända på vilken träning eller uppvärmning som helst. Jag fastnade med skridskon, och satt mig ner, och kunde inte undvika krocken med Patrik.

– Jaha, så har man gjort det också tänkte jag då. Ha ha, nej, det kändes givetvis skittråkigt och jag mådde inget bra just när det hände, men när man precis skulle spela sin första slutspelsmatch kunde man inte gå runt och tänka på det, även om jag kanske gjorde det ändå.

Men det gick bra.

– Jo, vi behövde ju inte Patrik på det sättet, även om han givetvis ville spela. Vi hade förberett oss för tuffa, fysiska matcher, men så blev det inte alls. Det gick lite för enkelt, och det fick vi lida för i första matchen mot Hammarby sen.

SAIK har vänt slutspelsserier förut, och nu 0–2 mot Hammarby. Vad består den där vinnarmentaliteten av?

– Jag tror det handlar om att var och en är så duktig på att gå till sig själv, att höja sin egen insats. Det är det som gör ett vinnande lag. Om alla höjer sin egen prestation tio-femton procent, och börjar därifrån, så kommer det taktiska sen.

Som junior gick Niklas Gälman ett år på bandygymnasiet, men längtade hem till Kalix igen.

Med tanke på allt strul, har du verkligen inte längtat hem nån gång nu också?

– Nä, aldrig. Jag trivs jättebra här, och har kommit in i laget på ett bra sätt, både spelmässigt och socialt. Jag gillar att umgås med nya människor och träffa nytt folk, och Sandviken påminner mycket om Kalix på det sättet att det inte är större än att man lär känna alla. Första gången jag flyttade hit tänkte jag prova på och flytta hem efter några år. Men nu är jag här för att bygga en framtid, jag stannar så länge det går.

Hur många SM-finaler har du sett på plats?

– En, 2009 när Västerås slog Edsbyn. Vi var i juniorfinal med Kalix samma helg. Man jag kunde ju inte spela, jag hade brutit benet.

Om tur och otur jämnar ut sig kommer Niklas Gälman avgöra SM-finalen mot Västerås på lördag.

Inte bara det. Han gör... tio mål. På ren flax.

Annons
Annons