Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På spåret på TV – en total urspårning i Göransson Arena

/

Annons

Jag hade längtat efter bandy och Sandvikens AIK och Göransson Arena och inte en sekund funderat över att SVT-succén På Spåret hade premiär på fredagskvällen.

Vad hade jag för det?

Vad fick jag se?

En total urspårning, när Villa Lidköping manövrerade bort SAIK och vann med 6–2.

Det här var en seriefinal, en tidig sådan visserligen, men ändå en kraftmätning mellan två storheter i svensk bandy – och med massor av prestige i luften och på isen.

Nu tog Villa hem allt, och packade in i bussen och körde hem i natten mot Lidköping.

Ja, inte alla.

För en av de stora segerherrarna behövde bara köra en kort bit för fortsatt fredagsmys med familjen.

Jag tror att den här segern var oerhört skön och stor för SAIK-ikonen Magnus Muhrén, som nu är assisterande tränare i Villa.

Han anlade redan före matchen en avspänd ton i Villas uppladdning genom att komma ut ombytt och fräckt åka omkring på Göransson Arenas isparkett iförd Villadräkt med nr 13.

Jag tror inte han skrämde eller chockade någon i SAIK med det, men en kul grej var det – typiskt Muhrén.

Och Villa följde i alla fall Muhrén i skridskoskären när matchen började, och byggde en match som till slut blev en total triumf.

Tydligen får man gå tillbaka till den där gamla curlingbanan på Jernvallen och 1982 för att hitta en större förlust mot just Villa, då det blev 2–7.

Nån som minns den? Nej, jag förstod det. Så länge sedan var det.

Visserligen var det här mötet med Villa, som kom från en retfull 1–3-förlust mot Edsbyn på hemmaplan i onsdags, självklart en mycket svår match för SAIK.

Men efter den där 6–7-förlusten mot Tillberga, och Hammarbys 6–6-kvittering i femte tilläggsminuten i onsdags, trodde jag att jag skulle få se att SAIK så där mullrande S-märkt som det finns förutsättningar till.

Egentligen levde förutsättningarna för det efter den första halvleken, sedan Daniel Mossberg reducerat till 2–3 med en soloprestation i slutminuterna.

Villa hade då glidit omkring med en 3–1-ledning ett tag – men Mossbergs reducering skapade kontakt.

Sedan paus. Lite värmande te, några smörgåsar av världsklass (för mig alltså) – och tid för eftertanke och taktiska omstruktureringar (för SAIK).

Men vad hände.

Jag mådde finfint, var varm och mätt; SAIK var iskallt och på fortsatt reträtt.

Den första halvleken var inte bra, men en bra bandymatch lever ofta till sista sekund när SAIK är på topp.

Nu blev den andra halvleken ännu sämre, för SAIK hotade aldrig Villa och var aldrig nära segern.

Jag tyckte egentligen inte att SAIK var nära nånting.

Jag är fortfarande lika förvånad.

Annons
Annons