Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Peter Törnberg om stroken: "Jag har tänkt: Jag kan inte dö här – grabbarna är nio och tolv år"

+
Läs senare

Bara 43 år gammal kollapsade Peter "Pinch" Törnberg i en stroke framför ögonen på sin familj. Nu, sex veckor senare, berättar Edsbyns förre försvarshjälte om smällen som förändrade synen på livet. – Man har fått sig en jäkla väckarklocka, säger han.

Torsdag eftermiddag. Solen skiner och sommarvinden svalkar Edsbyns norra delar. Peter Törnberg, som bor i sitt föräldrahem, är ute på gården med åtta månader gamla jämthundarna Millan och Svea som familjen köpte i vintras. För första gången i livet är han hundägare. Det är en dröm som har gått i uppfyllelse för jägaren "Pinch".

– Det är för lite med en hund och för mycket med tre, säger han.

Peter Törnberg med hundarna Svea och Millan.

Med 19 a-lagssäsonger och fem SM-guld i Edsbyns IF är Peter Törnberg en av klubbens främsta försvarsprofiler genom tiderna. Efter karriären har han varit a-lagstränare i både Edsbyn och lokalrivalen Bollnäs, och så sent som i mars ledde han Edsbyns P20-lag till SM-guld på Tele2 Arena.

I dag är Peter sjukskriven. Sista måndagen i maj, bara tre dagar innan 43-årsdagen, drabbades han av en hjärninfarkt.

– Det var väl bra att man hade trimmat till sig lite innan det här skulle hända, säger Peter, 20 kilo lättare nu än i mars förra året.

Han hämtar kaffe i köket, slår sig ner i stolen på altanen och börjar berätta.

På morgonen den där måndagen kliver han upp för att hjälpa frun Therese att förbereda sönerna för skola. Peter, som är produktionsledare på Svenska Fönster i Edsbyn, ska jobba kväll. Han överväger först att ligga kvar i sängen, men väljer att kliva upp.

TV: Peter Törnberg berättar själv om kollapsen

– Jag gick på toaletten och anade väl någonting där. Från toaletten till min yngste sons rum är det två-tre meter och på vägen dit hände något. Jag minns att min yngsta tittar upp förvånat på mig, som "vad vill du?", när jag själv tycker att jag pratar för fullt. Men jag sa inget, det kom inget ur mig. Jag tog i som att jag skulle lyfta 500 kilo inombords, men det kom bara några läten ur munnen, säger Peter.

– Sedan kommer äldsta sonen och han ropar på Therese: "Kom, mamma, kom och titta vad det är med pappa". Hon ber mig sträcka upp händerna och då får jag bara upp ena handen. Sedan drog jag i golvet. Då hade jag tappat talförmågan och hela högra sidan. På något sätt fick jag tag i trappräcket, annars hade jag ramlat nedför trappan.

Therese lägger Peter i framstupa sidoläge. Medan familjen väntar på ambulans kommer talet tillbaka.

– Det lät nog mest som att jag rabblade en massa tok, men det var mest för att visa att jag var med i matchen, säger Peter.

Kort senare är även rörligheten tillbaka. Peter kan själv ta sig nedför trappan när ambulansen anländer. Han förs till Bollnäs sjukhus och efter en timme eller två går färden vidare till Uppsala. Flytten sker för att en operation kan bli aktuell.

Sommarkvällarna nu har jag uppskattat något oerhört. Therese har fått be mig komma in.

I en liten, och bandygalen, ort som Edsbyn börjar spekulationerna florera. Ryktet säger att byns tidigare backhjälte är så kritiskt sjuk att han ligger nedsövd. Det gör han inte.

– Det är tur att jag inte var så sjuk som ryktena sa, för då hade jag nog inte varit hemma än, säger Peter med ett snett leende.

På sjukhuset är Peter ständigt under uppsikt och på tisdagen blir det fullt pådrag igen. Då försvinner känseln längs hela högersidan när han sträcker sig efter något att dricka. Peter rullas in på röntgen. Beslut tas om att inte operera. Det dröjer till natten mot torsdagen innan känseln kommer tillbaka.

– Någon gång under resans gång har jag tänkt: "Jag kan inte sluta nu, jag kan inte dö här, så är det ju inte tänkt. Grabbarna är nio och tolv år, så nej, stopp nu". Jag var mest rädd på tisdagen när känseln försvann: "Jaha, kommer nästa stora smäll nu?" Då var man medveten om vad som hände. Det var jag inte på måndagen, då var man mest förvånad: "Vad fan pratar jag inte för?", säger Peter, som skrivs ut på lördagen efter fem dagar på sjukhus.

TV: Peter Törnberg berättar om hur han mår i dag

LÄS ÄVEN: Rekordsumma för Bissen Brainwalk i Edsbyn

I dag mår Peter bra, men han snubblar på orden ibland och till en början förekom vissa besvär med stavningen. Innan stroken var "Pinch" morgonpigg, men nu är det mer trögstartat på förmiddagarna.

Med blotta ögat går det inte att se att den forne backklippan har varit allvarligt sjuk.

– Hon som var sjukgymnast i Bollnäs hade på 25 år inte upplevt att någon som gått igenom det jag gjort går därifrån utan fysiska men, säger Peter.

Han fortsätter:

– Man är både glad och tacksam för att det gick som det gick. Det är mer så än att jag är besviken på att det hände. Nu känner man lukter och har lärt sig att uppskatta sånt. Från sekunderna att jag gick till toaletten till att jag inte kunde prata så vände det bara, säger Peter, och knäpper med tungan för att visualisera hur fort livet kan svänga.

– Man har fått sig en jäkla väckarklocka.

Så länge utredningen kring stroken pågår är det försiktighet som gäller. Promenader är vad som tillåts, även om Peter gärna skulle vilja lägga i en träningsväxel till.

Psykiskt mår han också relativt bra. Han har varnats för att depression kan följa efter en stroke, men hittills känner han bara glädje inför att ha fått en andra chans.

Hur har familjen upplevt hela situationen?

– Det har gått bra. Therese sköter om mig så gott hon kan. Jag får inte köra bil på tre månader, det är väl det som märks här hemma. Grabbarna frågar en del, men det har börjat lägga sig det också. De fick träffa läkaren i Bollnäs som berättade vad som hände. Jag tror att det var väldigt värdefullt.

Peter Törnberg.

LÄS ÄVEN: Fredrik Åström gör comeback efter hjärtproblemen

När kan du vara helt återställd?

– Bara man blir klar med utredningen om varför det blivit så här så... Nog tror jag att jag är helt återställd till hösten allt. Efter semestern ska jag börja smyga i gång på halvtid på jobbet är det tänkt, för att se om man pallar med. Men jag tror att det ska gå bra.

Kan läkarna säga vad stroken beror på eller kan det hända vem som helst?

– Mer eller mindre. Om jag får gissa så tror jag inte att läkarna kommer hitta någon orsak. Det är säkerställt att jag har ett läckage i hjärtat mellan två kammare, men det läckaget är väldigt vanligt. Det kan vara en orsak till det hela, men det vet man inte, säger Peter, som efter stroken kontaktats av tidigare lagkamrater som också ruskats om av det som "Pinch" gått igenom.

– Jag har pratat med "Palle" (Patrik Rönnqvist), "Kuben" (Magnus Olsson) och några fler. De undrar också. Trots allt är jag bara 43 år. Flera har sagt att de tänkt att "då kan det hända även mig".

Vad har du lärt dig av det här?

– Det finns fina klyschor som att ta vara på dagen och att leva här och nu. Det har man lärt sig vad det betyder nu. Skjut inte upp saker till sen. Jag tycker det är underbart att bara sitta ute. Det finns de som inte alls har haft samma lycka som jag, som kanske blivit sittande i rullstol, tappat talet eller vad som helst.

Jag tycker inte om när det inte går som jag vill, jag förlorar inte.

Om man ser stroken som en brytpunkt i ditt liv. Vad var viktigt före och vad är viktigt nu?

– Det materiella var mycket viktigare före. Att solen skiner hyfsat eller att det till och med regnar, det har betydelse i dag. Det hade det inte förr. Då skulle man hinna så mycket, man skulle göra det och det och det. När man ligger där på golvet och inte kan prata så betyder det ingenting för fem öre. Att kunna kliva upp och krama om sin familj betyder allt nu. Förr har man tänkt: "Jag kramar dom sen, jag gör det här först".

Skulle folk i allmänhet, utan att få stroke förstås, behöva en väckarklocka?

– Ja, generellt så rusar vi ju på, men samtidigt är det väldigt svårt. Jag har hört flera hundra gånger att man ska leva i nuet, sedan ramlar man in i ekorrhjulet igen. Det finns kanske en risk för att jag gör det igen i framtiden, men någonstans ska jag då plocka fram det här och tänka att jag har haft en jävla tur.

SE ÄVEN: Magnus "Kuben" Olsson: "Spela i Bollnäs? Så mycket pengar finns inte"

Peter Törnberg jublar efter sitt femte SM-guld. Bilden är från finalen 2008 då laget slog Sandviken med 11–6.

Bandy har i stort sett varit Peter Törnbergs liv. Det arvet för sönerna Johan och Jakob vidare. Hur Peters framtid inom bandyn ser ut vet han inte själv, och att fundera på det i dag är inte heller första prio.

– Man är mest tacksam över att man har tränat och att bandyn hållit en i form. Man har en stark kropp som har stått emot, säger Peter, som har stöttats av både Edsbyns IF och "bandyfamiljen" i stort.

– Det har kommit både blommor och sms.

Hur ser du framåt i livet nu? Står du inför en nystart?

– Delvis blir det ju det. En sak som jag tror har hjälpt mig är att jag hatar att förlora. Jag tycker inte om när det inte går som jag vill, jag förlorar inte. Samtidigt har man lärt sig att det inte är hela världen att förlora en bandy- eller fotbollsmatch. Man kan förlora andra saker som är viktigare, säger Peter Törnberg.

– Jag kommer att bli fit for fight igen, det vet jag. Turen har verkligen varit på min sida. Det här var min Trissvinst.

Peter Törnberg.

Annons
Annons