Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Fem härliga SAIK-finaler – och en jag vill glömma

/
  • Guldjubel 2014. Edlund och Magnus Muhrén. En final som självklart finns på Stisse Åbergs topplista.

Det här är inte överflöd.
Det är bandymagi.
Sandvikens AIK spelar sin 14:e final sedan 1990, och jag upptäcker att jag sett dem alla. Jag har sett guld, jag har sett blytunga förluster, jag har sett "Pumpen", Södergren, Muhrén, ja allt och alla.
Här rankar jag de här 13 spelade finalerna.

Annons

1997

Finalernas final – eftersom det var då förbannelsen bröts. SAIK hade inte tagit guld på 51 (!) år, och hade förlorat fem finaler bara under 70–, 80– och 90-talet.

Allt handlade om att vinna. Inte en förlust till, tänkte man som journalist också. Jag vill inte fråga om varför, eller hur det känns eller nåt!

Det var Stefan "Pumpen" Anderssons stora final, där han sköt tre mål...det blev förresten 5–4 mot Västerås SK. VSK var också laget att slå just då på 90-talet.

Det var också den stora finalen för några riktigt stora och fina spelare: Hans Åström flyttade hem till Hälsingland efter det här – och Stefan Åkerlind gjorde också sin sista match. Det gjorde förresten Anders Jakobsson också.

Så här nära var det att historien av förluster fortsatte också förresten.

Blås av, blås av – var det enda jag tänkte på slutet.

Och då sköt VSK-backen Jonas Johansson från vänsterkanten och Daniel Kjörling, galningen i SAIK-målet, släppte bollen för "jag trodde den skulle ta i burgavlen" – men det sa klang i ribban i stället.

Pust.

Sedan blev stålet till guld. Äntligen, den 23 mars 1997.

2014

Snacka om det perfekta slutet. Magnus Muhrén kom tillbaka till SAIK, skadade sig i en match på Tele2 Arena – men kom tillbaka igen och spelade i slutspelet.

Och inte bara det. Han gjorde två mål i finalen också, viktiga sådana, och kom upp i 700 totalt för SAIK. Sjuhundra – exakt i finalen.

5–4 mot Västerås SK, och hade jag inte skrivit så mycket om Muhrén så hade jag skrivit ännu mer målvakten Abbe Bodin som egentligen var reserv, men som hoppade in och gjorde några helt fantastiska räddningar.

Men Muhrén alltså. Det var en sån dag och en sån final och en sån stund att det inte bara kom några tårar, jag gav och fick en kram av denne stora idrottsman som det aldrig har varit möjligt att stå oberörd inför eller skriva ofokuserat kring.

Tack för allt, som man brukar säga och skriva

2011

Här kom ett annat drömslut, efter ny dramatik. Nu var Bollnäs motståndare som hade förlorat året före mot Hammarby.

SAIK mot Bollnäs är det närmaste ett derby i kommer. VSK är stort, Hammarby är häftigt, Edsbyn är Hälsingland – men mellan SAIK och Bollnäs finns så många sköna kopplingar längs länsväg 272.

Bollnäs ledde med 5–3, men SAIK kom ikapp till 5–5 – och så fick Per Hellmyrs ett mål bortdömt för offside på övertid.

Förlängning. Frislag för SAIK efter tre minuter. "Nu avgör Zeke", hann jag bara mumla innan den SAIK-legendaren sköt bollen via Bollnäsbacken Daniel Skarps häck och i mål.

Efteråt var Daniel Eriksson så utpumpad av känslor och stämning att han knappt orkade lyfta den där guldölen i omklädningsrummet.

Det finns ingen bandyfinal som jag så gärna slänger ur mig när jag träffar kollegorna på Hälsingetidningarna.

Just ja, SAIK hade Misja Svesjnikov i laget också. Bara en sån sak.

Och just ja! Daniel Berlin. Vi gav honom en sjua i poängligan – Berlinklass. Har bara inträffat då.

2000

Patrik Södergrens stora final. Nån gång skrev jag att "man vet att det är slutspel när Patrik Södergren sätter skridskorna i isen så hårt så att kylrören skriker av smärta".

Nu virvlade det till i en märklig final, där SAIK faktiskt ledde med 4–0 – men Hammarby kom ikapp till 4–4 en bit in på andra halvlek.

Men det var Södergrens final.

När SAIK hade tagit ledningen igen men inte knockat Hammarby så tog Södergren bollen på en Hammarbyhörna i 80:e minuten och stack iväg över hela planen och gjorde SAIK:s åttonde mål.

Mycket har jag sett i SAIK och i finaler – men det var här dagen när urkraften kom till Studenternas.

2012

Thony Lindquist fick tidernas chans och stack till Dynamo Moskva under hösten – det kunde man bara unna den här tränaren som betytt så mycket för SAIK.

Christoffer Edlund bröt ena foten i bortamatchen mot Bollnäs i nån snöyra.

Ändå tog sig SAIK till final, och ändå vann man – jag tror det var det mest oväntade guldet av alla.

Nilsson gjorde första målet, lillbrorsan Mikael alltså!

Villa-Lidköping hade inte varit i final på 29 år, och hade ettan, tvåan och fyran i skytteligan.

SAIK ledde med 5–1 i paus, men Villa knaprade in och hade 5–6 och en skottchans på övertid som Joel Othén gjorde sitt livs finalräddning på.

Dansken var med. Jesper Hvornum alltså – det var en riktigt Rockysaga mitt bland världsstjärnor som Berlin och nye Johan Löfstedt och Edlund som tack och lov han bli frisk.

Därefter

2003 – Guld efter 6–4 mot Hammarby.

2002 – Guld efter 8–4 mot Västerås SK.

2013 – 4–9 mot Hammarby.

1990 – 3–6 mot Västerås SK.

Utanför listan

2005 – 4–6 mot Edsbyn.

1996 – 3–7 mot Västerås SK.

1998 – 4–6 mot Västerås SK.

Den här vill jag glömma, och SAIK också

2008

En hemsk tillställning. Edsbyn utklassade SAIK tidernas målkalas i en SM-final. Det stod 5–1 efter 15 minuter.

Det var inte bara att jag skulle försöka skriva om det här. Direkt efter finalen nedanför hedersläktaren blev jag utskälld av Edsbyns tränare, bandyikonen Ola Johansson.

Ola skällde och skällde i tre-fyra minuter (han var inte nöjd med en tidigare krönika), innan han var tvungen att andas – och jag fick ur mig: "...men grattis till guldet i alla fall, Ola – vilken match!".

Trots allt kändes det som om att jag ända klarade mig bättre än SAIK.

6–11 blev det.

Annons
Annons