Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

STISSE ÅBERG: Supersvit och superspel – och en Super-Ted på det

Supersviten ser ni i faktalådan – jag ordar mer om den sedan.
Superspelet plockade SAIK fram när det verkligen behövdes – 8–3 mot Hammarby i den avgörande SM-kvartsfinalen.
Allt det där kände jag till, anade eller hoppades på.
Men Super-Ted – var kom han ifrån?

Annons

LÄS ÄVEN: Sviten i fara – då lyfte SAIK mot semifinalen: "Jag har varit nervös i två dagar"

Nånstans när elitserien var över och slutspelsordning var klar fick jag ur mig nånting liknande "...Hammarby kommer att plocka fram det bästa ur SAIK".

Det kanske vilket motstånd som helst hade gjort, när kvartsfinalserien skruvades upp till en helt avgörande match.

Men visst var det väl så, att SAIK som haft den ena skyttekungen (Edlund) efter den andra skytteungen (Pettersson) på sjukhus verkligen presterade storspel när allt hängde på just det.

Hur mycket bättre man kan bli längre fram i slutspelet går inte att sia om.

Det enda jag vet är att när SAIK är bra, är man mycket bra.

Inte alltid, inte tillräckligt ofta kanske – men som i den här kvartsfinalen och även den andra på Zinkensdamm.

För min del skulle den kommande SM-semifinalduellen med Västerås SK, precis som sportens kulturmärkta final, gärna få spelas i en enda match. Helt ok om den skulle gå i Västerås också. En enda match – då kan SAIK slå till och Ryssland också.

SE ÄVEN: Stisse Åberg: "Storspel när det verkligen behövdes, SAIK

För när SAIK rullar ut den svarta sopsäcken över isen i en totaldefensiv, och sedan fångar upp både bollar och motståndare i den – och sedan ur detta skakar fram anfall med spets och kvalitet ur den.

Då är det bara att njuta.

Då är det bara att vråla (tyst, på pressläktaren) – och sedan försöka pressa ut det bästa ur tangentbordet.

Som SAIK gjorde.

Som SAIK verkligen gjorde.

Egentligen verkar det handla om att när samtliga i laget har vaknat på samma sida – då drämmer man till med sånt här spel och såna här segrar.

Och även om Edlund gjorde fyra mål, och försvarsspelarna var stenhårda och Falk Security var i tjänst – så sneglade jag ända mycket och gärna först åt vänster och sedan åt höger.

Först åt Niklas Gälman till, för han var bra.

Och sedan åt den andra ytterhalven till, för han var också bra – och han gjorde 1–0, och han gjorde 2–0 och banne mig var han inte nära att göra ett tredje mål också.

Super-Ted Haraldsson.

Men såna här halvor blir hela SAIK en vinnande bandymaskin.

Först gjorde SAIK sex mål på 15 hörnor på de två första kvartsfinalerna. Nu har man haft 26 hörnor och inte gjort ett mål på de tre sista. Det finns lite att ta av där alltså.

Sviten? Ja, SAIK har alltså sedan 1995 gått till semifinal varje år. Minst. Det här var 22:a säsongen i rad. Dessutom har man nått final 13 gånger – och tagit sju guld på den tiden. Det är man bäst, absolut bäst i svensk bandy på. Otroligt.

Sista av allt. Jag brukar aldrig säga något om domaren...

..,men Jonas Kandell var lysande.

Annons
Annons