Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tennisberg: "Det handlar naturligtvis om pengar – skillnaden är minst ett par miljoner"

Journalisten Robert Tennisberg skriver ett långt debattinlägg om finalflytten.
Han förklarar varför han anser att beslutet är felaktigt – och uppmanar bandyförbundet att lägga korten på bordet om den riktiga anledningen till sin kovändning.

Annons

Robert Tennisberg.

Bandyfinal 2020.

Där har ni ett pågående projekt, som Svenska Bandyförbundet tillsammans med Föreningen Svensk Elitbandy driver för att få sportens svenska idrottsklassiker, bandyfinalen, att blomstra om tre år.

Det låter ju lovvärt, och förhoppningsvis kommer det en hel del gott ur det, men beslutet att flytta tillbaka finalen till Uppsala från Stockholm andas ju inte direkt framtidstro i mina ögon.

Hur kunde vi hamna här?

För Pluskunder: Krönika: "Inte på kartan att det här är vad svensk bandy vill – egentligen"

Ja, eftersom det mer eller mindre är locket på, eller svävandes med sanningen, från de ansvariga ska jag försöka reda ut några av orsakerna här. Och dessutom leverera ett eller annat tips för att det ska kunna gå bättre framöver. Oavsett spelplats.

Jag var själv inbjuden, för ett par veckor sedan, för att – som en utomstående med insyn i, och erfarenheter av, bandyn – bidra med mina tankar och åsikter i frågan. Jag säger inte att jag sitter på svaret om hur bandyfinalen ska bli den fest som vi bandyälskare hoppas ska vara kulmen på varje säsong.

Det finns inte ett enkelt svar, utan det är många faktorer som spelar in. Men jag är tämligen övertygad om att en flytt från Tele2 Arena i Stockholm tillbaka till Studenternas i Uppsala är helt fel väg att vandra för att uppnå den ultimata bandyfinalen. Vilket jag naturligtvis uttryckte där och då. Något många håller med mig om, och något som en hel del andra motsätter sig. Att bandysverige är splittrat i frågan är inte bra. Och vi hade inte behövt vara i denna sits.

Kareby IS firar SM-guld på Tele2 Arena. Tar sig laget till final nästa säsong så blir det utomhus på Studenternas.

Låt mig klargöra ett par saker: Det viktigaste för svensk bandy är inte i vilken stad bandyfinalen spelas, utan i vilken arena. Hur den är anpassad för att ta hand om bandyns flaggskepp på framtidens frusna vatten. Det sportsliga måste självklart alltid sättas i första rummet, därom kan det inte råda något tvivel. Även om bandyfesten och helheten alltid måste värderas högt.

Det som stör mig mest, utöver själva flytten, är att man inte är öppen med sina tankar och sina ageranden. Eller för att citera en välkänd elitklubbledare: ”Det är överlag för mycket hysch-pyschande och nedtystande inom svensk bandy”.

För Pluskunder: Krönika: "Heder åt förbundet för en kovändning i grevens tid"

Det påstods vara ett enhälligt och väl förankrat beslut. Att bandysverige hade varit tydligt med att den här reträtten var det man verkligen ville. Jag kan avslöja att så inte är fallet. Av de 14 elitserieklubbar som man kände en ”hundraprocentig uppslutning från” så menar många att de inte ens fått den frågan. Andra att de motsätter sig en flytt. Så var det med den enigheten.

Det man från de beslutandes sida hänvisar till är en enkät som skickades ut i vintras, där det skulle svaras utifrån några tänkta scenarion. Exempelvis något i stil med: ”Om inte bandyfinalen ska spelas på Tele2 Arena, var bör den spelas då?”. Och då är ju svaret ganska givet, eftersom det idag bara finns ett rimligt alternativ.

Det handlar naturligtvis om pengar. Som allt annat.

Det basunerades ut under presskonferensen att ”det är ett nollsummespel och inga skillnader” mellan alternativen i Stockholm och Uppsala. Man fick det i alla fall att låta så.

För Pluskunder: Guldhjälten sågar finalflytten – trodde det var ett skämt

Jämfört med de gångna åren ja. Men så hade det inte fortsatt att vara om man skulle vara kvar på Tele2 Arena, så som förhandlingsläget såg ut. Uppgifter jag har fått talar om att skillnaden är minst ett par miljoner kronor per år. Troligen mer. Kanske det dubbla, beroende på hur publiksiffrorna i Stockholm hade sett ut framöver. Varför inte vara ärlig med det?

Och varför har man inte lyckats bättre i Stockholm? Jag återkommer till det. Men först en liten tillbakablick.

Det tog tio försök, från 1991 till 2000, innan en final på Studenternas drog över 20 000 åskådare, och det var mest beroende på Hammarbys deltagande, och deras supportrar, att den haussen uppstod. Av 22 finaler på ”Studan” lockade tio stycken över 20 000 åskådare, varav sju med ”Bajen” som finallag. Visst har den arenan sin charm, men det var inga fantastiska upplevelser de sista åren i Uppsala, och en ny era kändes given när de nya storarenorna stod klara.

Saken är den att man, inte minst med konsulthjälp, lyckades att förhandla fram riktigt bra överenskommelser med de ansvariga från huvudstadsregionens nya, moderna, arenor.

Magnus Muhrén med SM-bucklan på Friends Arena, finalplatsen under två år i Solna.

Åren i Solna/Stockholm har varit väldigt fördelaktiga för svensk bandy. Då femårsavtalet med Friends Arena sades upp i förtid, 2014, genererade det ändå intäkter över de kommande tre åren. Miljontals kronor per år som har varit välkomna både för förbundet och elitserieklubbarna.

Det började ju bra även publikt på Friends Arena i Solna, där ju SM-finalen 2013 spelades inför rekordantalet 38 474 åskådare. Man borde ha nöjt sig med den succén just där, istället för att få en ”backlash” 2014 med en nästintill halverad publiksiffra i samma arena. Det gjorde att kritiska röster redan hade höjts inför flytten till den i mina ögon perfekta bandyfinalarenan, Tele2 Arena.

Debatten, med ”modernisterna” på den ena sidan och ”traditionalisterna” på den andra, har förts sedan dess. Från bandypotentaternas sida har man dock suttit relativt lugn i båten, med tanke på att det var ett lukrativt avtal som hade arbetats fram även med den nya arenans representanter.

Och det är här skon klämmer nu.

Stockholm Live, som driver Tele2 Arena, vill ha en större del av kakan för att fortsätta hysa bandyns säsongsavslutning. Och i de förhandlingarna har man inte kommit överens. Jag vet att bandyn framöver inte hade fått någon garantisumma varje år, som tidigare, utan själva hade varit mer beroende av en hög publiksiffra. Kanske har man tidigare saknat ett incitament där, att verkligen jaga dit folk? Hur som helst ansågs nu chansen för svensk bandy att fortsätta tjäna mycket pengar vara för liten, och man vågade inte ta de riskerna med ett annat ekonomiskt bra alternativ till hands.

För Pluskunder: Ligachefen om klubbarnas vilja: "Risken är värd att ta för att skapa festen"

Jag hade gärna varit en fluga på väggen när de diskussionerna fördes. Nu var jag förstås inte det, men jag skulle bli väldigt besviken om man från bandyns sida inte gjorde allt för att få till ett långsiktigt avtal för att över tid få stanna i den arena man efter tre år hade börjat lära känna. Tyvärr tror jag inte att man vände på alla stenar innan man valde den både enkla och bakåtsträvande lösningen, och tog beslutet att återvända till Uppsala.

Jag tror att om bandyn hade agerat proffsigare, både de senaste åren och i detta förhandlingsrum, så hade förutsättningarna sett betydligt bättre ut. Kunde man till exempel ha hittat en sponsringslösning för att gemensamt ha köpt in ett isaggregat till arenan, istället för att hyra detta för dyra pengar varje år? Bandyn återvänder till en omodern, om än något upprustad, arena med mycket – jag säger mycket – sämre möjligheter att hysa både spelare, ledare, funktionärer, journalister, och självklart publiken.

Den totala charmen med Uppsala som finalstad och Studenternas som finalarena är något överdriven.

Detta för att man inte har lyckats lösa ekonomin på det sätt som man har gjort med Uppsala.

Visst finns det fördelar med Uppsala, bortsett från ekonomin. Man har lyckats få en bandyromantisk gloria över sig, efter två decenniers finalarrangemang. Bandypubliken har absolut känt sig välkommen till en stad som har andats bandy en helg i mars. Men jag anser ändå att den totala charmen med Uppsala som finalstad och Studenternas som finalarena är något överdriven.

Jag har själv sett ett dussintal finaler i Uppsala, och de har även innehållit: Bevittnande av fyllebröl på stan, uthärdande av trängsel på Flustret och andra lokaler, inmundigande av kall pyttipanna och fulöl i plastmugg. Fest? Jo men tjenare.

För Pluskunder: Magnus Muhrén: "Jag förstår inte ramaskriet"

Väl inne, efter kilometerlång kö i lervälling, på ”Studan” har man mötts av drängfulla personer mellan entré och läktare. Folk som kraftigt har överkonsumerat alkohol, men som ändå fått tillträde och som hade vomerat i ens väg om man inte hade hunnit hoppa undan. Det här var saker som var ”normala” företeelser, och som man skrattade bort innan man förstod att det inte behövde vara så. Jag hade med mig en förstagångsbesökare på bandyfinalen 2012, det sista året förra svängen på ”Studan”.

Den personen blev helt förskräckt av att se denna syn, och var betydligt mer nöjd med sina upplevelser både i Solna och i Stockholm, där man har haft en betydligt mer restriktiv syn på dyngraka supportrar.

Ismaskiner och raktorer kämpar med snön på under

Och så de sportsliga förutsättningarna förstås. De som är nummer ett på listan. Här har bandyn förändrats till en närmast året-runt-idrott för att utvecklingen både sportsligt och klimatmässigt tvingat den inomhus.

Hallarna är nästintill legio nu. Inte minst efter attf örbundet tidigare har manat på den utvecklingen. En hall att träna i är idag närmast ett måste för att bli en riktigt bra bandyspelare. Säsongerna startar tidigare och tidigare, och de som fortfarande tvingas hålla sig utomhus skriker sig hesa för att få komma in från kylan, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag älskar bandy utomhus, en klar vinterdag med några minusgrader.

Men är det rimligt att årets viktigaste match ska inledas med ett väderlotteri för de som ägnar sitt liv, och lägger ned sin själ, på sporten bandy? Svaret är så givet att frågan blir löjlig att ställa.

För Pluskunder: Mayborn: "Folk verkar tro att vi ska tillbaka och spela med keps"

För att inte tala om bekvämligheten för publiken. Idag vill de allra flesta ha tak över huvudet även på bandy, sittplats om man inte står i ”klacken”, samt lättillgängliga toaletter, kiosker och barer. Studenternas invigdes 1909. Tele2 Arena 2013. Jag vet vad jag helst väljer.

Men nu valde man ju ändå ”Studan” igen. Ett beslut som rimligen gäller under åtminstone de tre närmaste åren, till just 2020. Med option till 2022. Och då får vi försöka göra det bästa av situationen. Men jag vill ändå vidareutveckla vad jag anser att man missade med nyetableringen i Stockholm, och hur man bör agera framöver. Man har helt enkelt inte satsat tillräckligt hårt för att lyckas fullt ut de senaste åren.

Det fanns, och finns, fortfarande mycket att göra när det gäller att få till den perfekta bandyfinalen även i Stockholm. Nu har visserligen 81 av 111 bandyfinaler spelats i Stockholmsområdet, så något har uppenbarligen fungerat. Men efter två decenniers frånvaro, och med nya krav, var läget annorlunda. Det tar tid att bygga nya traditioner och bryta nygammal mark.

Man har ännu inte lyckats få till den avslutningsfest för hela bandysverige som finalen bör vara, och man har som sagt i modern tid nästan bara haft bra publiksiffror när Hammarby har spelat final. Det problemet måste lösas. Man får inte vara beroende av vilka lag som möts på isen.

Problemet är att man inte riktigt har tagit detta på allvar från förbundshåll. Man har inte ens provat en bråkdel av de idéer som skulle ha kommit upp på vilket brainstorming-möte som helst. Det finns hundratals, jag lovar. Till exempel finns det samlingslokaler, hotell, restauranger och pubar även i Stockholm. Varför har man inte engagerat dem bättre? Och varför har man inte visat bandyfolket de nya alternativen, utöver en bandyfrukost på Annexet och en gala efteråt i samma lokal för de närmast sörjande? Bara för att ta ett par exempel.

Tyvärr har alldeles för få bandysupportrar, utöver finallagens fans och knappt dem, känt sig speciellt välkomna till den nya bandyatmosfären. Klubbar och bandyfolk ute i distrikten, som många av vana åkte till Uppsala, har inte i tillräckligt hög grad fått den push som behövts för att lockas till huvudstaden. Än mindre har man lyckats hitta några stora skaror av en potentiell ny publik. Ändå var det just det som var målet med bandyfinalen när man tog ny sats inför 2013. Men succén då, med storpublik i en jättegryta, blev ju till en kraschlandning ett år senare.

Man trodde i sin enfald att publiken skulle komma av sig själv, och festen med den, även efter premiäråret i Solna. Åtminstone hoppades man på det. Dessutom har man underskattat vikten av att jobba strategiskt med dessa frågor.

En ligachef har gjort vad han har kunnat för att få in extra sponsormedel, men i vardagen har han haft alldeles för många bollar i luften. Inte minst med att få klubbarna att förstå vissa saker, och de har kämpat med att få honom att förstå hur de vill ha det. Ingen enkel ekvation, som kostar tid.

Och några bollar har tappats helt.

Förbundsstyrelserna och personer i andra nyckelroller har bytts ut under de senaste åren, utan röda trådar och ibland utan ersättare. Och det känns som om man har börjat om på ny kula alldeles för många gånger.

På förbundskansliet har man haft fullt upp med att få alla serier, gräsrötter och landslag att fungera. Att kommunicera, och att administrera. När det har vankats finalhelg har man under några veckor fått fokusera på allt det innebär att bara lyckas genomföra den. Men utveckla den? Vem?

Förklara någon, varför det inte har funnits en enda person som har arbetat dedikerat och professionellt med detta projekt på årsbasis? Det finns som sagt ett antal tjänstemän på förbundet, som jobbar häcken av sig med sina vardagliga åtaganden. Det är inte de jag anklagar. Det är bristen på satsning från högsta ort.

Om nu bandyfinalen är den mjölkko som förbundet anser att den ska och måste vara så bör man väl för helsike jobba på alla tänkbara sätt för att utveckla konceptet och se till att man gör saker på rätt sätt? Med en marknadsstrateg vid rodret. Att hitta och vårda bandyns kärna i PR-sammanhang, att söka upp nya samarbetspartners och intäktskällor, att se till att runtomkring-arrangemangen finns och fungerar, och framför allt: Se till att publiken dyker upp i högre utsträckning.

Det har inte funnits resurser till det, kanske någon svarar? Hur har man råd att INTE tillsätta en sådan tjänst, undrar jag. Hur ska man kunna få människor att vallfärda till en ny arena om ingen talar om för dem vad som väntar, och vad det är som erbjuds där och runtomkring? Formulär 1A, för en gymnasieelev med businessambitioner. Hur kan man tro att något ska gro och utvecklas i rätt riktning om man inte krattar, sår, gödslar och vattnar?

Den dagen har man sålt sin själ. Låt det aldrig bli så.

Mjölkko förresten? Är inte det viktigaste med SM-finalerna att sprida sporten till så många som möjligt, en gång om året? Att fylla läktarna, bland annat med hjälp av billiga biljettpriser, utan en grundtanke på att maximera alla tänkbara kortsiktiga intäkter. Att på så sätt skapa ett drag kring bandyn. Att få folk att locka folk. Skapa en hajp, och därmed se till att det finns en tro på bandyn i framtiden, som kommer att generera en ny yngre publik (vilket är ett måste) och på sikt borga för både mjuka och hårda vinster i längden.

Istället för att utöka satsningen på förbundskansliet, att anställa personal med skarpa hjärnor och kanske ta hjälp av fler smarta konsulter, är man mitt uppe i en omorganisation som riskerar att kapa de knappa resurser som nu finns. Inte lätt att vara ny generalsekreterare där.

Man måste satsa sig ur denna kris, både ekonomiskt och organisatoriskt. Var är bandyn annars 2020? Och vart ska den ta vägen efter ännu en final i snöstorm eller töväder? Tvingas den då flytta in i de mindre hallarna, för SM-finalserier i bäst av fem eller sju matcher? Den dagen har man sålt ut en mer än hundraårig klassiker. Den dagen har man sålt sin själ. Låt det aldrig bli så.

Man ska värna bandyns särart och värden. Men man kan inte heller fastna i nostalgiska skimmer, och det måste jobbas både hårdare och bättre för att svensk bandy på det stora hela ska ha en given och relativt stark plats i idrottssverige.

Att sprida sporten på befintliga arenor och via etablerad TV är en nödvändig väg att gå, som man i princip har bommat helt de senaste åren. Ofattbart.

Att spela en offensiv och publikfriande bandy får vara klubbarnas viktigaste fråga, utöver att förbättra sina arrangemang och skapa egna sunda ekonomier.

Förbundsstyrelsen och elitserieföreningen måste se till att intäkterna inte bara är avhängiga av en lyckad tredje lördag i mars, och en viktig huvudsponsor.

Att ena bandysverige, som måste dra åt samma håll. Inte bara på pappret, efter ledande frågor i enkäter, utan i praktiken.

Att peka ut en vettig färdriktning för svensk bandy, med rimliga visioner som lockar.

Lyckas man med detta kommer intresset för bandyn att öka. Då får man den uppmärksamhet man i så fall förtjänar. Både på arenor, i media, och i människors medvetande i vardagen.

Och bandyn har faktiskt lyckats att ta sig in i de nya, moderna, arenorna. Då bör man göra allt man kan för att kunna spela just där även framöver.

För det här beslutet om att återvända till Uppsala är just en återvändsgränd. Det finns idag inga andra vägar att ta sig därifrån, annat än att ta samma väg tillbaka som man kom. E4:an åtta mil söderut, för att därifrån åter försöka hitta vägarna som leder bandyn och dess fantastiska finaler in i framtiden.

Ju förr desto bättre.

Till dess: vi ses på ”Studan”!

Robert Tennisberg, journalist och bandyvän.

Annons
Annons