Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäckman: "Rysk björn på dunderhonung"

/

Annons

Kritiken mot uttagningen av VM-truppen var frän från sina håll. Att problemet inte ligger i att komma in i landslaget, utan att komma ut från det. Det sägs att det inte går att bli av med en svensk landslagsplats när man väl fått den.

Jag delar den kritiken så till vida att det hade varit läckert med ett par nykomlingar i den svenska truppen, av typen Christoffer Fagerström eller Simon Jansson. De, och "Stålpojken" Erik Pettersson som mycket sorgligt fick lämna in sin VM-biljett, hade säkert fräshat till laget i det sömniga gruppspelet som inte gällde något – samt i kvart- och semifinalen.

Men om någon än de som spelade i finalen hade gjort det bättre?

Inte en chans på jorden.

Att hålla internationell kvalitet i bandy handlar inte om något annat än att hålla mot Ryssland. Det krävs mycket erfarenhet och tempo för att klara det – än svårare är det naturligtvis på turné 800 mil hemifrån.

Den svenska kaptenen Andreas Westh sa efteråt att det var rysk offensiv i 90 minuter. Men från sidan såg ändå det ryska laget tamt ut i början – kanske taget av stundens allvar inför nästan 10 000 hemmafans och patrioter. Många passningar gick fel, och Sverige kunde skaffa sig ett bra utgångsläge genom en 2–0-ledning. De ryska attackerna kom ofta i vågor av solokörningar, och kunde tas om hand av Westh och hans försvar.

Men i andra halvlek kom vågorna med större bredd. Jag har aldrig sett ett lag pumpa på med sådan skridskoåkning i en bandymatch.

Bollnäsmittfältaren Daniel Berlin, med svarta final-ögon, gjorde allt som stod i hans makt för att haka på den ryska skridskoåkningen. Han brottades med Chabarovsk-björnen hela matchen och gick i bräschen för Sverige.

Men inte ens han klarade av det till slut. Det fick vara hur klassisk mark det ville för ett svenskt bandylandslag i den ryska fjärran östern.

Den ryska björnen tycktes ha snott dunderhonungen av farmor – utan att få ont i magen av att äta den.

När det ska summeras så var det bara marginalerna som stoppade Sverige. Det fanns lägen att göra 4–1 och stänga det hela. Men i stället blev Andreas Bergwall, förmodligen världens bästa bandymålvakt den här säsongen, mänsklig och släppte två skott varav han borde ha tagit minst ett.

Det är lätt att vara efterklok. Men nog tycker jag att Sverige borde ha tagit sin time out direkt efter Patrik Nilssons 3–1-mål. Detta för att samla styrkorna inför nästa våg av anfall. Men vad vet jag, svenskarna kanske trodde att offensiven skulle avta någon gång. I gruppmötet kroknade ju ryssarna i slutet.

Men när fyra slutkörda svenska spelare åkte in i varandra skenade Pavel Ryazantsev rakt igenom och avgjorde finalen. Och på det sättet – avslutning tunnelvägen på Bergwall – är nästan lika otroligt som den ryska skridskoåkningen. Ryssland tog sitt tredje raka VM-guld – Sverige föll för tredje finalen i rad.

Trots att det på sina håll fälldes tårar i det svenska omklädningsrummet efter förlusten så är ändå VM på något sätt mindre allvarligt än vår inhemska bandyliga. Där är slutspel och kvalserie på liv och död – det är inte en VM-final mot Ryssland i fjärran öster på samma sätt.

Livet går vidare och nu får bandyspelarna ta semester på riktigt.

Nästa VM går i Uljanovsk – då mitt i säsongen i stället för efter. Dit är det bara 200 mil.

Två detaljer som faktiskt förbättrar de svenska chanserna att bryta den ryska dominansen.

Annons
Annons