Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fabian är homosexuell – vill hjälpa fler att komma ut: "Jag kan vara bandyns Anton Hysén"

Fabian Jansson var pojklandslagsmålvakt i bandy.
Som så många andra unga spelare slutade han innan karriären ens hann börja.
Så vad är då det speciella med denna 20-åring från Finspång? Inget alls egentligen.
Han är homosexuell och troligen den första från herrbandyn att prata öppet om det.
Nu hoppas Fabian Jansson att fler ska våga komma ut.
– Om bandyn är en jättestor del av livet och du tycker att det är svinkul, då är det bara att köra, säger han.

Annons

Fabian Jansson började sin karriär i Finspångs AIK och avslutade den i Tillberga kring årsskiftet 2014/2015.

LÄS ÄVEN: Experten hyllar Fabians initiativ: "Det här utvecklar bandyn"

"Är gay men älskar sport, konstigt va?".

Det är så Fabian Jansson, före detta P15- och P17-landslagsmålvakt i bandy, presenterar sig på Twitter.

– Det är inte så vanligt att man som gay framstår som idrottsmänniska. Oftast ska du tycka om kläder och smink. Jag har inte researchat, men bilden jag får är att det inte är så många homosexuella i media som pratar om sport, säger han om sin kaxiga presentation.

Vilken sport ligger dig närmast?

– Fotbollen är störst. IFK Norrköping följer jag konstant. Men allt egentligen, helst med boll. Bara det handlar om två lag och att nån ska vinna så tycker jag att det mesta är ganska intressant.

Fabian Jansson är 20 år och kommer från Finspång. Han beskriver sig själv som utåtriktad, totalt orädd för att möta nya människor, "hyfsat skön" och att han står upp för sin åsikt.

Föräldrarna bor och jobbar i Tanzania sedan ett antal år tillbaka. Själv är han just nu i Portugal i ett par månader för att hänga med pojkvännen som är pilot.

Efter grundskolan flyttade Fabian till Västerås för att gå på Widénska idrottsgymnasiet. Vid sidan av skolan spelade han i Tillberga, men runt årsskiftet 2014/2015 valde han bort bandykarriären trots uppenbar talang.

– I yngre ålder fick jag höra att jag var ganska skridskoskicklig, så jag var inte målvakt för att jag inte kunde åka skridskor. Sedan hade jag ganska bra spelförståelse. Jag behövde inte göra världens fläkräddningar, jag var bra positionerad.

Svagheter?

– Att stå kvar på skridskorna. Det fick jag jämt höra, jag tappade benen jättelätt. Kom det ett skott i midjehöjd fick jag ändå rädda med händerna uppsträckta över huvudet. Det var min största svaghet.

Även om Fabian inte längre är aktiv är han troligen den första mannen från bandyn som öppet pratar om sin homosexualitet, och hur man som gay kan uppleva den extremt heterosexuella miljön som lagidrott på herrsidan ofta innebär.

Det var runt sommarlovet inför andra året på gymnasiet som Fabian öppnade upp om sin homosexualitet. Då hade han själv vetat om det i ett år.

– Det var först en process att komma ut för sig själv. Att erkänna att okej, jag tycker om killar. När jag flyttade till Västerås och såg en snygg kille på stan så tänkte jag att okej, det var sista gången jag kollade på en snygg kille. Jag försökte omvända det till att jag bara var i en fas.

Hur var det att acceptera för dig själv att du är homosexuell?

– Det jag tänkte mest på var kompisarna. Hur kommer det här att slå? Man bygger upp en bild av att allt ska gå åt helvete, och när man googlar så dras man mest till artiklar om att bli utkastad av familjen och att kompisar hatar en, säger Fabian.

– Jag lyssnade på Karlavagnen en kväll. Folk ringde in och det var bara misär, så jag ställde in mig på att det här går åt helvete. Till de första jag berättade för – mina närmaste kompisar – skrev jag typ att "jag förstår om du vill sluta umgås med mig".

Så hur var reaktionerna från familjen och vännerna när du kom ut?

– Jag berättade först för kompisarna. Jag tänkte att om jag har kompisarna kvar, då klarar jag mig om mamma och pappa skulle säga något annat. Samtidigt visste jag att mamma var gammal frisör och hade gaykompisar och att pappa alltid hade sagt att "det är så mycket krig i världen, vad gör det om två älskar varandra?". Men efter att jag hade berättat för de närmaste kompisarna...

Fabian tar ett djupt andetag och pustar ut.

– Det var som en sten som släppte, säger han.

Fabian Jansson.

Hemma i Finspång hade snacket börjat gå och Fabian öppnade upp helt. Men inför skolstarten hopade sig frågorna igen. Oron kom tillbaka.

– Jag gick på Widénska där det var mycket hockeykillar och jag tänkte, är det inte väldigt homofobiskt där? Vi var en idrottsklass och skulle duscha ihop efter idrotten och bandyn och jag tänkte, hur fan ska det här gå? Sedan var det en dag i ett grupprum där nån frågade om jag var bisexuell. Ja, svarade jag, och sedan visste alla om det.

Det helvete som Fabian hade målat upp för sig själv uteblev helt. I stället för att bli bortstött och uppfattad som äcklig möttes han i stället av stor respekt.

– Det var lite jobbigt i början, att jag inte fick några reaktioner. Folk var bara: "Aha, cool, kul", typ. Det var så naturligt alltihop. Jag tänkte att jag bara hade tur i början och att det snart skulle komma tillbaka på något sätt. Så där lätt skulle det ju inte gå enligt vad jag hade läst på internet.

Jargongen i ett omklädningsrum kan vara hård och tuff. Hur tacklade du det innan du kom ut?

– Det enda jag var rädd för var att idrottsmänniskor ska vara så hetero. Jargongen är ofta att något är bögigt. Ett underhandskast, då är det gay. Den jargongen har jag alltid varit med på, men när jag inte hade kommit ut var det ändå lite jobbigt. Även om nån sa "jävla bög" på skoj så träffade det mig ändå på något sätt, säger Fabian.

– Men när jag hade kommit ut kunde de läsa av mig, att det var okej att säga saker. Största humorn jag har är att driva med andra människogrupper. Inte rasistiskt så klart, men att driva om bögar, hur svenskar är, hur kurder är och hur folk beter sig enligt nån norm. När jag kom ut fick jag fortfarande höra att man var bög om man satte på schlager i omklädningsrummet. Men alla gillar schlager, så är det ju, säger Fabian med ett skratt.

Han börjar nynna på Lena Philipssons dänga från 1986, Kärleken är evig.

– Den körde vi alltid och hade dans till. Man behövde inte ändra sig nånting och det var okej att säga saker. Det viktiga är alltid sättet du säger det på, och till vem.

Ditt beslut att lägga ner bandyn. Hade det något att göra med att du är homosexuell?

– Inte alls. Jag kände redan inför säsongen att fan, det här är inte så kul att lägga så mycket tid på längre. Jag visste att jag ville ut och resa och då skulle det aldrig gå att spela. Bandyn drar ju i gång med försäsongen så fort du klivit av isen. Jag ångrar inte det beslutet nånting, säger Fabian.

Jag tror att det är jätteviktigt att man har ledarnas stöd.

Hur var hjälpen från bandyn att komma ut? Finns det ens något arbete med hbtq-frågor i bandyn?

– Det finns inget att gå på. Det är bara att kasta sig ut och se vad som händer, säger Fabian.

– Det är synd, och det är framför allt därför jag tycker att det är skitkul att ställa upp på det här. Om nån söker bandy plus homosexuell på nätet nu kanske jag kommer upp i alla fall.

Fabian fortsätter:

– Det som klubbar gör fel i alla idrotter är att om det är en Prideparad i stan så ställer man inte upp i den. Det är såna enkla saker som finns att göra. För nån som är hetero är det kanske inte jättestort att ställa upp i Pride, men för nån som är homosexuell visar det så mycket att klubben står bakom en och det betyder jättemycket.

Han tar moderklubben Finspångs AIK som ett exempel. Där säger den röda tråden och klubbens värderingar att alla ska acceptera varandra. Men Fabian upplever inte att det lite svepande "alla ska acceptera varandra" även innehåller hbtq.

– Men om en punkt var: Här accepterar vi varandra oavsett sexualitet eller religion. Då blir det så mycket enklare, säger Fabian.

Han utvecklar:

– Folk kan vara sju år och komma på att man är gay. Du vet hur sju- eller tolvåringar kan vara i ett omklädningsrum: "Är du bög, eller?". Har man kommit underfund med att man är det, då kanske man backar ur och tänker att idrottsvärlden inte är något för mig.

– Jag har alltid synts och hörts i omklädningsrummet. Då blir det lättare, då har man redan en stark personlighet. Att det då läggs till att man är gay, det är ingen fara alls. Men för nån som är tystare och inte hörs lika mycket kan det vara svårare att komma ut. Därför tror jag att det är jätteviktigt att man har ledarnas stöd, att oavsett vad kompisarna säger så har man i alla fall ledarnas stöd med sig.

Vid årsskiftet 2014/2015 beslutade sig Fabian Jansson att lägga ner bandykarriären.

Fabian återkommer till Prideämnet.

– Bandyn har världens jävla chans att som sport gå längst fram i Pride. Bandyn syns så lite och har svårt att nå ut, och det verkar ändå finnas ett intresse från bandyn att man ska öppna upp mer. Ändra loggan på Svenska bandyförbundets till en Prideflagga under Prideveckan, eller det räcker bara med en kaptensbindel – bara såna enkla saker som gör så mycket. Jag kan inte prata för hela gay-Sverige, men för mig hade en sån sak varit viktig.

Hur tänker du om bandyn i dag? Saknar du den?

– Det man saknar är att komma ner till omklädningsrummet efter skolan, åka till Rocklunda, sitta och spela FIFA och dricka 28 koppar kaffe fram till träningen som kunde börja nio. Jag kan även sakna en skottövning och adrenalinkicken när en kille kommer och skjuter och man ska stå rätt. Men att lägga tid på bandy, det saknar jag inte. När en säsong är elva månader lång har jag inte tillräckligt stort intresse, och med bussresor som är längre än att flyga till Tanzania. Bandy är bussåkarnas sport verkligen. Jag har gjort fler minuter i buss än på planen, det kan jag säga, säger Fabian med ett skratt.

Följer du bandyn i dag?

– Tillberga följer jag. De har ett roligt projekt med unga killar och så "Zocke" (klubbchefen Tobias Johnsson) på Twitter som gör att man måste följa dem. Jag känner Rasmus (Eriksson) och Robin (Andersson) som är med i laget. Sedan kan jag sitta på Elitrapport och bli nördig – titta till division 2-matcher och vilka som går upp i division 1.

Det går inte att vara tyst och hålla tillbaka. Berätta och var stark i det du tycker.

Tror du att homosexualitet finns bland männen i dagens elitbandy?

– Garanterat, jag kan inte tänka mig något annat. Det känns helt jävla otroligt om det inte ska finnas nån som åtminstone inte är bisexuell. Det är inte ens möjligt.

Vad skulle du säga till dem om de finns?

– Det går inte att vara tyst och hålla tillbaka. Berätta och var stark i det du tycker. Kom ut för några i laget och kommer nån fram och frågar om du är gay, svara att ja, jag är gay. Om du är stark i dig själv är det svårt för andra att trycka ner dig, säger Fabian.

– Det är inte hållbart att leva till man är 40, sluta spela bandy och då komma ut som gay. Då har man slösat bort hela sitt liv. Om bandyn är en jättestor del av livet och du tycker att det är svinkul, då är det bara att köra och komma ut. Ring mig om det blir problem, jag kommer och hjälper dig.

Du vill gå i bräschen för att fler kommer ut?

– Absolut. Kan jag göra skillnad för andra så är jag jättenöjd. Jag kan vara bandyns Anton Hysén. Bara inte Let's Dance ringer nu... Fast äh, jag älskar ju uppmärksamhet, så jag hade tackat ja, säger Fabian Jansson med ett skratt.

Fotnot: Anton Hysén, son till Glenn Hysén och lillebror till Tobias Hysén, är en svensk fotbollsspelare som kom ut som homosexuell 2011. 2012 var han med i Let's Dance och vann hela tävlingen tillsammans med sin danspartner Sigrid Bernson. Anton Hysén är just nu klubblös. Senaste klubben han spelade i var Torslanda IK i division 2.

Annons
Annons