Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krönikör Andreas Tagg: "Ett brons som ingen vill ha – men för tidigt att kräva Svenne Olssons avgång"

+
Läs senare
/

Det finns brons. Sen finns det brons. Och det är en väldig skillnad beroende på vad det handlar om.

1994 grävde ett gäng svenska fotbollshjältar guld – men kom hem med en annan valör. Vid hemkomsten hyllades laget som just hjältar.

Det pratar vi om än i dag och nyligen firade vi 20-årsjubileet av det där fotbollsbronset. Höjdpunkten i karriären för flera av spelarna.

Men nu pratar vi bandy, och en helt annan värld. Jag tvivlar på att lagkapten Andreas Westh, eller någon annan i det här svenska landslaget, på äldre dagar kommer att samla barnbarnen i en ring för att berätta om när han och gänget tog VM-brons 2016. Snarare är det bara att gå vidare och glömma det här fiaskot.

I bandyns lilla värld ska Sverige vara i VM-final. Varje år, så länge bandyvärlden ser ut som den gör i dag. Direkt efter semifinalförlusten ville Westh inte ens tänka på bronsmatchen, och jag tvivlar på att det svenska landslaget var mer taggat till att spela matchen när man vaknade på söndagsmorgonen.

Men det är ändå proffesionella bandyspelare vi pratar om, så den här gången åkte svenskarna ut på isen och gjorde vad man skulle. Sverige vann en helt avslagen och odramatisk bronsmatch mot Kazakstan med 4–0, efter två mål av Erik Pettersson och ett vardera från Simon Jansson och Daniel Mossberg.

Någon större glädje syntes däremot inte till på isen. Det här är ett brons som ingen vill ha. När den stora finalfesten kickar i gång på Stadion Trud senare i eftermiddag står Sverige vid sidan av. Med en bronspeng i fickan, men vem bryr sig om det?

I stället letar jag fortfarande förklaringar till den chockartade förlusten mot Finland. Direkt efter matchen riktades mycket av uppmärksamheten mot domarna. Men låt oss vara ärliga, det är ingenting som Sverige kan skylla på.

Domarna hade verkligen inte sin bästa dag på jobbet, det kan vi väl enas om? Men om domarnas arbetsdag på kontoret inleddes med en försovning och att man sedan sade något dumt på eftermiddagsmötet, så dök Sverige aldrig ens upp.

Sverige skulle såklart aldrig ha satt sig i sitsen av att vara beroende av att få de där hörnorna med sig mot slutet av matchen, eller att någon tveksam utvisning skulle kunna påverka kvitteringsjakten. Mot slutet skulle Sverige i stället ha lett med minst ett par bollar, och kontrollerat den där matchen in i mål. Nu var man inte i det läget, och det handlar inte om någonting annat än en rejäl underprestation.

Underskattning då? Ja, vi kan inte helt räkna bort det kortet. Ända sedan det första VM-avslaget har alla pratat om finalen mellan Sverige och Ryssland. Spelarna har svarat på frågor om finalen från dag ett, och förbundskapten Svenne Olsson har resonerat kring huruvida spel utomhus skulle gynna Sverige eller Ryssland i den tänkta finalen.

Efter fiaskot mot Finland i semifinalen drog diskussionen omedelbart i gång. Vissa skrek på Svenne Olssons avgång. Någon måste ju ändå avgå nu! Eller?

Nej, vi tar det lite lugnt, säger jag. Det här var absolut en grov missräkning, ett praktfiasko. Ingen kan snacka bort det, och ingen borde ens försöka. Men låt Svenne Olsson bygga vidare på det här och fortsätta att forma sitt landslag. Det var ingen som skrek på hans avgång efter segern mot Ryssland i gruppspelet – för den var ju ganska imponerande.

Sist, men inte på långa vägar minst, så ska vi inte ta bort någonting från Finland. Vilken prestation man gör. Vilken moral, vilken glöd. Man var allt som Sverige inte var. Man hade allt som Sverige inte hade.

Jag älskar sådana där uppvisningar i moral och vilja. Jag älskar när David visar att han kan slå Goliat.

Synd bara att Sverige var Goliat i det scenariot den här gången. Men grattis Finland!

Annons
Annons