Lördag 17 november
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axman: Bronsmatchen bara en kuriös parantes

/

Nu kan det erkännas.
Första halvlek ägnade jag åt att mumsa generösa pressmackor i mediecentret, och slösnegla på TV-sändningen.
Till andra halvlek hasade jag ändå ut till det märkliga ekot i Tele2-domen, dunsade ner på en fotopall och försökte fokusera.

Annons

Men bronsmatchen i bandy blev inte mycket roligare för det, eller kändes ens som det minsta angelägen. Det var verkligen som att försöka titta på en all star-match i vilken sport som helst, utan laddning blir leken aldrig allvar utan närapå lite larvig.

Som att dricka kaffe utan koffein, eller avslagen julmust utan bubblor.

Med massor med god vilja gick det möjligen att skönja någon liten låga i ögonen hos spelarna under sista kvarten. Men det var ändå mer spännande att konversera med världens bästa (och coolaste) bandyfotograf Kenta Jönsson.

Lite förstrött noterade jag att Hammarby vaknade till liv, hämtade in Villas ledning med 5–3 med sex minuter kvar att spela. När hete hälsingen Adam Gilljam avgjorde hela rasket i förlängningen, tja då såg han väl åtminstone lika glad ut som Villas hälsing i buren – David Borvall – var bedrövad.

Så en liten smula betydelse fanns kanske där ändå, till slut. Eller så var det bara ett pliktskyldigt spel för galleriet...

Och egentligen var den enda förmildrande omständigheten att Bajens 37-årige veteran och härförare Stefan "X:et" Erixon fick avsluta sin strålande karriär med en seger. Även om det kunde ha varit aningen värdigare en sådan bandyns ambassadör.

Den här "kampen" var liksom en hopplöst konstruerad idé från första början, och borde aldrig ha lämnat ritbordet.

Det mest märkliga i sammanhanget är kanske att generalsekreterare Marcus Norman hävdar att både förbundet och föreningen Svensk Elitbandy "trodde mycket" på en bronsmatch som en kalasgrej. De var bara inte förankrade i den verklighet där vilken spelare, vilken bandyvän eller vilken bandyreporter som helst med kraft hade gjort tummen ned.

Nu blev det alltså bara - tack och Gud ske lov - en kuriös och krystad parantes i bandyns lika långa som ädla historia. Och alla elitspelare slipper därmed frukta den dubbla nesan att först åka på en käftsmäll i semifinalen, för att sedan spela en sorts förlorarnas final utan värde.

Som att missa den stora festen – men ändå bjudas in med armbågen för en skål med gröt i farstun.

Det är samtidigt glädjande i dessa moderna tider att damerna faktiskt får ta plats under själva den mäktiga festdagen.

Det är de värda, och vi får dessutom en "förfest" som faktiskt gäller något också.

LÄS ÄVEN

Mix: Bronzzzmatch! Vem bryr sig? (Publicerad 21 oktober 2014)

Mer läsning