Lördag 17 november
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäckman: Gråt inte, Kalle – du är en stjärna

/

"Kalle Mårtensson – en bandyspelare från Ljusdal som bygden ska vara stolt över".

Annons

Innan Ljusdals avgörande kvalmatch hemma mot Gripen försökte inte lagets stjärna Kalle Mårtensson mörka att något faktiskt är på gång.

Alla har ju någonstans insett att han, oavsett om LBK hade klarat sig kvar eller inte, är förlorad för klubben.

Att svara på frågorna med ett "nu är det fullt fokus på det här först" skulle vem som helst ha gjort.

Bara det att när Kalle Mårtensson gör det så blir det väldigt trovärdigt.

Väl på isen så gör han allt som står i hans makt för att rädda moderklubben kvar i elitserien. När Ljusdals enda stjärna gör något på planen ser det nästan ut som att hans lagkamrater står stilla.

Men det räcker inte.

Alls.

För när allt räknas ihop efteråt skiljer det ändå ett helt gäng mål efter Sirius dunderkross av Falu BS, som faktiskt skämmer ut sig på Studenternas.

Jag har bevakat Ljusdals BK i sju säsonger. Det skapar band som inte går att förneka. Att förklara bort det går inte. Alla är vi människor – så även journalister.

Jag hänger av mig hörlurarna och beger mig på en vandring ner till ett omklädningsrum där jag vet att allt kommer vara svart.

Kalle Mårtensson ligger på en brits i omklädningsrum 2. Framtänderna i överkäken är borta efter en smäll i ansiktet efter dryga timmen spelad. Han svarar på frågorna ändå, med läspande stämma och gråten hela tiden närvarande.

Att Ljusdal som lag har åkt ur känner jag ingen större sympati för i det läget – det rår hela föreningen för själv. Men jag tycker så synd om Kalle Mårtensson som person och idrottare att det vänder sig i magen. Det blir svårt att hantera.

***

Kalle Mårtensson kommer inte fortsätta vara en stjärna i elitserien, i vilken klubb han nu hamnar i, på grund av sin skridskoåkning, förbättrade skott eller smidighet i kroppen. Det handlar snarare om något mer svårförklarligt. Den där blicken, de lysande ögonen som bara vinnare har och så många andra saknar. Det är, precis som med talang, sådant som en människa föds med och inte kan träna upp. Den bara finns där, den där enorma viljan och envisheten.

Ljusdal är tillbaka i det mörka hål som kallas allsvenskan efter tre säsonger på rad i värmen och finrummet. Föreningen och laget har misslyckats med sin utveckling till att bli stabil, etablerad och uppåtjagande. Sannolikt lär gamla och nya i föreningen skylla det på varandra nu ett tag framöver.

Jag tror inte att det finns enskilda faktorer och personer att skylla på. Det är ett gemensamt misslyckade.

Det finns även faktorer som kommer utifrån. På Älvvallen i Ljusdal står snart (om än i det här skedet felplanerad, skräll!) fotbollshall snart. Det står ingen bandyhall där. Bara det är ett vägskäl om något.

Men den skara som nu är kvar – ja, den har minskat hela tiden – av folk som bryr sig om bandy på orten kan i alla fall glädjas åt en sak. Att en av klubbens egna lär synas på de stora arenorna under många säsonger framöver. Kalle Mårtensson – en bandyspelare från Ljusdal att vara stolt över.

***

Många äro nog de nu som rannsakar sig själva efter detta misslyckande. Micke Vallin, som i det här sammanhanget måste tas upp, ska inte ingå i den skaran.

Ljusdals BK:s marknadsansvarige, som jag tror att titeln heter, har varit med hela vägen på resan som började 2007. Han har kämpat och slitit i en bygd fylld av tveksam inställning, motvind och tuffa förutsättningar att bedriva elitverksamhet i. Han har säkerligen försakat både det ena och det andra i livet för att ge plats åt ett klubbhjärta som är så stort att det nästan spricker.

Nu är den resan slut.

Om jag tror att Ljusdals BK spelar elitseriebandy igen?

Nej.

Motbevisa mig gärna, men jag tror att det är över nu.

Det kommer att dröja hemskt länge innan vi får se ett lag från Ljusdals kommun befinna sig i högsta serien i någon idrott.

Mer läsning