Fredag 19 oktober
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bandypuls krönikör Tobias "Zocke" Johnsson inför derbyt: "Spelare som verkligen hatar att förlora denna match"

/
  • Tobias

Derby.
En fotbollsmatch mellan två lag från samma stad sägs vara den ursprungliga förklaringen till ordet.
Numera räcker det om man hör hemma i samma län eller efter samma motorväg för att det urvattnade uttrycket ska promotas. Därför känns matchen mellan Västerås SK och Tillberga Bandy delvis på riktigt.

Annons

Två lag från samma stad som delar arena. I landets högsta serie. Men där slutar alla likheterna.

Varje derby har sin historia. Det kan stå mellan protestanter och katoliker, demografiskt mellan arbetarklassen och överklassen eller bara mellan regioner i städerna. Nästan alltid finns där en kärnproblematik som skapar motsättning och känslor. Vi ser inte allt för sällan att det blir sammandrabbningar och hat på sidan medan lagen i sig har få egna spelare som är uppvuxna med klubbarna och dess historia.

Där ligger den stora skillnaden i mötet mellan mesta mästarna Västerås SK och, uppstickaren med en relativt kort historia på elitnivå, Tillberga. Eftersom klubbarna under så kort tid faktiskt konkurrerat på samma nivå finns inga avtryck eller större konflikter bland supportrarna runt omkring. Det gör att matcherna kanske inte får den riktiga gnistan på läktaren. Men den bakgrund som faktiskt finns gör att matcherna i sig brukar bli något utöver det vanliga.

De båda Västeråslagen samlar tillsammans en ansenlig mängd spelare som faktiskt är uppväxta i Västerås. Flera av killarna i Tillberga har ett förflutet i VSK. Spelare som tillbringat tusentals timmar tillsammans och på Rocklunda. Spelare som har gemensamma arbetsplatser och bekanta. Spelare som verkligen hatar att förlora denna match.

Jag brukar se rätt många matcher på ett år. Få kommer upp i den mix av intensitet, fysiskt spel och ibland hat som uppstår på isen under de 90 minuter Västeråslagen drabbar samman. Tuffa situationer, gruff och otaliga utvisningsminuter är standard. Ingen spelare viker en millimeter.

Som exempel brukar den annars så lugne Anders Bruuns huvud brinna bättre än julbocken i Gävle under dessa matcher. Röda kort blandat med handgemäng står på hans derby-CV. Ifjol gick till och med en säkring för mysfarbrorn Micke Carlsson som var fullständigt vansinnig på domaren efter ena matchen då Andreas Hammarbäck farit runt som hunnernas konung Attila med klubban i högsta hugg.

Ett spel och en nivå som jag faktiskt tror publiken uppskattar och är bra för bandyn. Inget jävla kompismys utan får man chansen trycker man till. Det ställer dock höga krav på domarna och att de är insatta i vad som står på spel. Det är nämligen inte bara två poäng.

Skillnaderna mellan föreningarna är enorma. Storebror VSK omsätter drygt 20 miljoner kronor, Tillberga 5 miljoner. Mesta mästarna är stadens lag och har enorm stöttning från kommunen. Till exempel tilldelas de 400 000 kr i marknadsstöd medan lillebror får 175 000 kr. För spel i samma serie.

De har starkt ekonomiskt stöd från de kommunala bolagen. Tillberga får inte en enda krona. Det skapar inte rivalitet bland gemene man men föder en vi-mot-dom-känsla bland de som är engagerade i Tillberga.

Ska vi hitta någon form av liknelse med ett mer känt derby är det väl El Clásico där Real Madrid är makthavarnas lag med all form av support som det innebär medan Tillberga är Barcelona, de uppstudsiga lirarna från nordöst som vägrar foga sig.

Föreningarnas största tvister har legat kring arenan. Rättigheter och utformning. Här har VSK, med rätta, sett sig som givna förlorare genom åren vilket skapat en form av motsättning från deras sida. Genom deras organisation och resurser har de drivit utvecklingen och givetvis ansett att Tillberga åkt med på en räkmacka. För ett par år sedan var kylstavarna i Forsmarks reaktor två varmare än relationerna mellan klubbarna. Det var fight om varje millimeter. Idag finns en annan samsyn och klarare direktiv.

Den mest påtagliga skillnaden är annars klubbarnas approach. Präktiga VSK med sin historia som är livrädda för att minsta snedsteg eller ställningstagande ska sticka ut har i mina ögon skapat en otroligt tråkig grönvit massa. Eller som Johan Esplund uttryckte det när han lämnade; Man får inte vara stjärna i VSK. Jante regerar. Det är som att Eckemarks klassiska så gör vi inte i VSK ligger som en blöt filt över hela föreningen. Hashtaggen #förvästeråsbästa är ju så pretentiös så gårdagens middag åker hiss i strupen.

Sen säger jag inte att Tillbergas agerande alltid är det smidigaste där till exempel undertecknads bengaleldande efter premiären mot Bollnäs skapade ramaskri i förbundet och engagemang ändå upp till den ansvarige för supporterkultur på Regeringskansliet. Men vi måste våga utmana. Det gör småbrorsor. Jag har via twitter försökt skapa lite hets och känslor även vid sidan om med lite obekväma sanningar. Det var som att ge Mahatma Gandhi en lavett, inget kom tillbaka. Så gör inte VSK. Booooring.

Söndag den 22 november klockan 15.00 smäller det igen. Garanterat inte på läktaren men väl på planen. Det om något borde locka folk och TV-tittare. När domaren Daniel Labe blåser igång är det 22 spelare på isen som jag vet är beredda att offra en hörntand för seger. Om inte står två klubbchefer beredda att göra det på dom. Den här matchen vill man inte förlora. Det gör matcherna mellan Västerås SK och Tillberga Bandy speciella.

Ett äkta derby.

Mer läsning