Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: SAIK ville ha en ny Berlin – och fick vad man sökte

/

SAIK ville ha en ny Daniel Berlin, och hittade honom i Krasnojarsk.
Värvningen av Alan Dzhusojev är samtidigt ett trendbrott – som kan följas av fler ryssar på svensk mark.

Annons

När Alan Dzhusojev tränade för första gången med sin nya klubb i söndags satt pappa Adam och storebror Morad på läktaren i idrottshallen på Jernvallen. Det var likadant när han flyttade till storklubben Jenisej som 17-åring, pappa och brorsan hängde med då också.

I Jenisej har Alan Dzhusojev vuxit ut till en världsspelare de senaste åren. Jag ska inte försöka låtsas som att jag hade järnkoll på vem han var när jag först hörde namnet och förgäves försökte uttala det.

Men det finns ju dom som har det. Christoffer Edlund naturligtvis, utan honom hade den här värvningen aldrig blivit av, även om han gärna vill tona ner sin egen roll. Och Joel Othén, SAIK-målvakten som nu flyttat hem efter tre år i Ryssland.

"När vi mötte Jenisej senast var han rent överjävlig. Fick jag värva någon själv skulle han stå högt på min lista", säger Othén när jag frågar honom om Dzhusojev.

TV: Möt SAIK:s ryska stjärnvärvning: "Pengar är inte det viktigaste"

SAIK:s lagbygge behövde en mittfältare, någon som också tänker hemåt när resten bara vill framåt. Balans är viktig, i all idrott. Därför skickade SAIK upp Patrik Nilsson till Bollnäs, och hade nog helst bytt honom mot Daniel Berlin. Men kan man inte få den bäste får man väl ta den som är i stort sett lika bra resonerade nog SAIK-ledningen.

För det är frestande att jämföra de två.

"Han är absolut i närheten av Berlins nivå. Inte lika bra passningsklubba kanske, men båda är kraftfulla och starka i kroppen. På det sättet är de lika", menar Othén.

Det är inte Marco Engborgs plånbok som fått Alan Dzhusojev till Sandviken. Även om han kan leva ganska gott som bandyspelare också här går det inte att jämföra lönen med den han hade hemma i Ryssland. Han pratar själv om ett annat liv, en annan miljö och ett nytt språk.

LÄS ÄVEN: Så mycket tjänar SAIK-stjärnorna – storsponsorn pumpar in fyra miljoner om året

När de första ryska bandyspelarna kom till Sverige i början på 90-talet reste de från tomma kyldiskar mot en ljusare framtid. Andrej Pasjkin, nybliven tränare i Hammarby, var en pionjär i Vänersborg redan 1988.

Rinat Sjamsutov var förste ryss i SAIK, och skulle ersätta Hans Åström efter guldyran 1997, men det var ett äktenskap som inte passade nån och det blev skilsmässa efter bara en säsong. Micha Svechnikov stannade också bara ett år, men fick ett SM-guld med sig 2011 samtidigt som SAIK nästan blev bankrutt på kuppen.

När en spelare av Alan Dzhusojevs dignitet nu följer i deras fotspår står det två år i kontraktet.

Och kanske får han efterföljare. Det har pratats länge om Sergej Lomanov, och just nu verkar stjärnorna stå rätt för vad som helst. Varför skulle inte Pasjkin, som tränade Jenisej 2013-14 kunna locka honom till Hammarby om viljan finns? Det hade varit en ännu större bomb än den som SAIK och Dzhusojev levererade.

Men den briserade rätt högt den också.

LÄS ÄVEN: Här är SAIK:s drömspelare – värvar från ryska mästarlaget

FOTNOT. Alexander Driagin var också ryss men spelade för Kazakstan under sin tid i SAIK, åren 2006-10.

Mer läsning