Onsdag 17 oktober
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Villas motor och retsticka i stor intervju: "Det vore tråkigt att bli ihågkommen som en idiot"

Han är motorn i Villas spel och anses vara en av elitseriens mest underskattade.
Men det finns en till känd sida hos Jesper Eriksson: Humöret och hans utbrott på isen.
Det som få känner till är att han fått proffshjälp för att bli en bättre lagkamrat.
– Jag har alltid varit den som gått över gränsen och sedan ångrat mig jättemycket, säger 33-åringen i en stor, öppenhjärtig intervju med Bandypuls om sin ovissa framtid i Villa, saknaden efter Stockholm, prestationsångesten som ung – och när lagkamraten David Karlsson hotade med att slå ihjäl honom mitt under match.

Annons

Jesper Eriksson.

Det är grått, kallt, blåsigt och regnigt. Torget i Lidköping är nästan tomt trots lördag förmiddag.

Men Villas mittfältsmotor Jesper Eriksson, som bor i en lägenhet precis vid torget, är glad. Och lättad. Det har bara gått ett halvt dygn sedan laget premiärvann mot Sandviken inför 3 700 åskådare i hemmaarenan.

– Jag har aldrig varit med om maken, alltså. Vi stal två poäng även om vi rycker upp oss i andra halvlek. SAIK verkade mer "on" medan vi var någon annanstans. Vi var kanske lite tagna, men givetvis är vi nöjda ändå. Det är två poäng mot enligt mig det bästa laget på pappret, säger Jesper Eriksson och slår sig ner i soffan på ett café några kvarter från bostaden.

Seger i seriepremiären inför storpublik efter världens längsta försäsong. Hur varvar du ner efter en sån anspänning?

– I går gick vi och käkade en burgare och tog ett glas vin. Men det är inte samma som när man bodde i Stockholm. Då gick man ut och satte sig på en favoritbar, tog en drink, surrade av sig och beroende på hur långt det var till nästa match blev det kanske nån till drink. Klart det är skillnad på livet här mot för i Stockholm, men man blir äldre också, säger 33-åringen.

Saknar du Stockholm?

– Jag saknar Stockholm jättemycket. Men man tappar väldigt mycket vänner när man blir äldre, det blir ju så och det är svårt. Helst av allt skulle jag vilja bo i Stockholm om jag fick välja, men livet... För mig är bandy det roligaste jag vet och det är min sport, även om jag kan känna att jag valde fel sport ibland. Men jag tycker att det är fantastiskt roligt. Det har blivit roligare med bandy de senaste åren.

Du var duktig i tennis?

– Tennis och fotboll. Jag är ju en bollkille, det är det enda jag är bra på. Enda gången jag är trygg är när jag har en boll i handen, resten är man urusel på. Därför kändes det rätt att flytta till Lidköping. Om bandyn hade sett ut så här i resten av städerna hade bandyn varit en stor sport i Sverige.

Man vet att många tycker att man är en idiot på planen.

Jesper Eriksson är fostrad i Örebro SK. Inför säsongen 2002/2003 lämnade han moderklubben för Hammarby. Där spelade han fram till flytten till Villa år 2012, förutom en kort avstickare i ryska Uralskij Trubnik under säsongen 2008/2009.

Nu har han påbörjat sin femte säsong i Villa-tröjan. Det kan vara hans sista. Kontraktet med klubben går ut till våren. Jesper Eriksson, som vid sidan av bandyn jobbar som tennistränare, vet själv inte vad framtiden har att ge.

– Det är upp till Villa också, men jag vet faktiskt inte. Jag kommer att fundera efter det här året. Om man flyttar tillbaka till Stockholm eller om man testar något annat i närheten av Stockholm. Örebro hade jag nog inte klarat av att spela i, det är lite för lågt ner. Men jag hoppas att Örebro gör det bra. Min far (Thomas "Don" Eriksson) är lite minisportchef där och brorsan (Max Eriksson) spelar.

Bajen, då?

– Bajen, ja... Det är klart. Men det är det där med hall. Får de ingen hall, så... Det är framför allt kroppsligt. Jag tror att man sparar otroligt mycket på kroppen av att spela inne i en hall kontra att spela på en seg is när det regnar. Det tar på ljumskar och knän. Men absolut, även om många av mina bättre vänner i Bajen har lämnat.

Robin Sundin är kvar?

– Ja, vi är barndomskompisar och jävligt tighta. Jag var best man på hans bröllop. Jag försökte sno honom hit i år, men det gick ju inte.

Du vill se Sundin i Villa?

– Jag skulle vilja se Robin här, i alla fall till i år. Nästa år vet jag inte. Då är det ett nytt år.

Jesper Eriksson är inte bara känd som en av Sveriges bästa mittfältare. Han är också en humörmänniska. För hans del är, och har det varit, på både gott och ont. Kanske har det till och med tippat över till det onda om tiden vrids tillbaka några år. Då var det jobbigt både för han själv och inte minst för omgivningen.

– Du vet aldrig vad du får av Jesper Eriksson. Är jag på bra humör är jag överallt. Sen kan jag torska en träning och bara sitta och hålla käften. Då säger jag inte ett ord och sen bara "hejdå". Det är on eller off. Sedan har jag blivit bättre, för jag fattar ju – det går inte att vara 33 och vara som en tioåring hela tiden när man förlorar. Jag har jobbat med det otroligt mycket. Man vet att många tycker att man är en idiot på planen och det vore tråkigt att bli ihågkommen som en idiot, så man får tänka till lite, säger han.

– Men jag är en pådrivare också. Jag är 70-30 tror jag – 70 procent bra och 30 procent mindre bra (skratt). Man försöker vara skön, skoja och komma med sjuka citat, både med de yngre och de äldre. Jag försöker nog vara som en kameleont.

Det sägs att du har fått psykologhjälp för att komma till rätta med ditt sätt att vara på isen, både mot lagkamrater och motståndare?

– Ja, det har jag, men det var inte bara den grejen. Jag tror att alla människor skulle behöva gå till en psykolog. Det är lite hysch-hysch runt det. Det handlade om allting i livet, inte bara att man kunde vara dum i huvudet på planen. Jag är inte den som öppnar upp mig, så det var skönt att bara ha någon att prata med. Det blev jättemycket bättre och jag har tagit extrema kliv för mig själv. Man fick redskapen och hjälpen, säger Jesper Eriksson, som träffade Färjestads psykolog Lennart Carlsson en gång i veckan.

– Jag gillar ju att jävlas, sedan när jag torskar blir jag elak. Jag har inte kroppen som Olov Englund, Martin Johansson eller Elfving (David Pizzoni). När jag har rykt ihop med Elfving varenda träning och match har jag inte kunnat proppa honom. Tyvärr har jag blivit lite feg då och börjat jävlas med käften i stället, för där är jag bättre än honom. Jag har alltid varit den som jävlats och gått över gränsen – sedan har jag ångrat mig jättemycket efteråt, både mot motståndare och medspelare. Det håller inte. Jag var tvungen att skärpa till mig mot mig själv och klubben.

Vad har du sagt när du gått över gränsen?

– Ibland kan det bli lite...

Jesper Eriksson avbryter sig själv och lämnar delvis frågan.

– Olov Englund och jag har rykt ihop hundra gånger. Men "Davva" (David Karlsson) och jag... Jag minns när vi mötte Bollnäs eller om det var Sirius hemma. Den här är helt sjuk, säger han och tar ett nytt andetag.

– Vi ryker ihop så inåt helvete. Vi är som bröder han och jag, så jag säger nåt som jag vet att det här hatar han. Jag kan inte ens säga vad jag säger, men han tänder så snett. Och så när jag har bollen ser jag att "Davva" kommer emot mig och försöker proppa mig. Det är tur att jag är snabb i sidled, så jag får göra en kroppsfint mot min egen spelare – annars hade han kört rakt in i mig. Sedan hör jag bara: "När vi kommer in i halvtid kommer jag att slå ihjäl dig". Han var så jävla arg. Så retlig kan jag vara.

Jag tänkte att det inte är värt det. Framför allt inte när mina vänner blev förbannade på mig.

Jesper Eriksson gick även hos idrottspsykolog i övre tonåren. Då handlade det nästan uteslutande om hjälp runt det sportsliga, till exempel prestationsångest.

– Man kom fram som ung. Jag spydde inför varje match. Jag åkte runt med tuggummi i handskarna för att inte spy. Det hade jag jätteproblem med, så jag låg och flöt i något akvarium och lyssnade på delfiner, säger han.

– Men jag var inte tillgänglig då, inte mottaglig. Jag trodde att han skulle ta mig på axeln och hela mig, men det funkar inte så. Man måste lära sig att vara lyhörd och hitta redskapen att jobba med, säger Jesper Eriksson.

Hur var du som lagkamrat innan du fick hjälp – och hur är du i dag?

– Sånt är svårt att svara på, du skulle nästan fråga nån annan. Men jag tror att jag är rätt okej. Skillnaden förr var att jag kunde härja till mot mina lagkamrater. Hade nån varit bra i fem matcher och gjorde en dålig match, då förstörde jag de där fem matcherna. Jag fick sån ångest över att man betedde sig dåligt mot motståndare och medspelare. Man mådde dåligt några dagar och då tänkte jag att det inte är värt det. Framför allt inte när mina vänner blev förbannade på mig.

Det blev som en bakfylla?

– Ja, lite. Ja, det blev faktiskt som en bakfylla. Den ångesten orkade jag inte ha, för jag är ju en känslomänniska. Det pallade man inte, framför allt inte mot vännerna.

Men att Jesper Eriksson har blivit mycket bättre på att tygla sitt humör innebär för den sakens skull inte att han numera är tyst på en bandyplan. Särskilt inte mot motståndare. Och har nån kritiserat honom öppet så kan det komma tillbaka under match.

– Är det nån som Simon Jansson som säger nåt, då blir jag bara taggad. Då vill jag bara säga ännu mer, så det kommer jag inte att sluta med.

LÄS ÄVEN: Karlssons svar till Jansson efter målshowen

I Svenska bandyförbundets enkät har spelare och ledare röstat fram Jesper Eriksson som en av elitseriens mest underskattade spelare. Som motorn på Villas mittfält hamnar han ofta i skuggan av Johan Esplund, Daniel Andersson och David Karlsson.

Trivs du i rollen lite bakom stjärnorna eller är du mer självisk och skulle vilja ha mer uppmärksamhet?

– Nä, men det är så det funkar. Jag har aldrig varit poängspelare, jag är mer en tredjeassistkille som drar i gång anfall och hellre passar än att göra mål. Jag känner mig mer delaktig när spelet snurrar, som när vi spelat i cuperna nu och man vet själv att man är högst delaktig. Så jag trivs med det, säger Jesper Eriksson.

– Men det är klart man undrar ibland. Gör "Davva" tre mål och har haft bollen tre gånger medan en annan har åkt och lirat fram och gjort bra grejer, då kan jag tycka: Hur fan kan han få matchens lirare? Och det är klart att man kan tycka så, alla är vi ju egon.

Villa kommer att vinna någon gång. Sedan om det är med eller utan mig, men det gör dom.

I dag har Jesper Eriksson hunnit bli 33 år. Han tillhör "den gyllene generationen" med bandyspelare födda 1983. Lagkamraterna Johan Esplund och Daniel Andersson är två andra i samma årgång. Per Hellmyrs, Robin Sundin och Olov Englund för att nämna tre till i elitserien.

Ni blir inte yngre. Blir ni bättre?

– Jag vill tro att jag i alla fall är minst lika bra. Jag tror att jag har blivit bättre de sista åren. I Lidköping kan jag sköta min träning till hundra procent och för mig här är bandyn hundra procent. Jag är extremt noga med träningen.

Hur tänker du kring landslaget?

– Inte så mycket. Jag var med där när jag var 22, det är enda gången. Jag tror inte att jag kommer med i landslaget. Det hade varit kul att testa och jag tycker att jag hade kunnat få prova, i alla fall om man ser till trupperna som varit och vilka andra som fått prova. Det är ju min roll att spela i gång bra spelare, så jag tror att det hade passat mig.

Borde du vara med i landslaget, tycker du?

– Det är så mycket bra bandyspelare, så jag kan inte säga att jag borde vara med. Men många andra har fått testa, vissa tycker jag att jag är bättre än. Vi har gått till semifinal varenda säsong på slutet och jag har varit med och drivit. Folk har spelat i sämre lag och gjort landskamper.

Finns någon dialog med Svenne Olsson?

Jesper Eriksson tvekar lite.

– Ja... Ja, han hörde av sig lite när första truppen kom. Han sa mer eller mindre att jag skulle fortsätta som jag gör.

Tolkar du det som en indikation?

– Ingen aning. Ja, lite kanske... Han ringde mig i alla fall.

I mars föll Villa på Tele2 Arena när Västerås SK tog sitt andra raka SM-guld. Villa saknar med andra ord fortfarande sitt första SM-guld i historien. Frågan har varit densamma de senaste åren: Är det den här säsongen det ska hända?

– Du ser hur det är i år, det är en sjuk utmaning. Givetvis finns inget annat än att gå för att vinna. Som för alla andra lag blir det tufft om vi får skador på fel spelare, så det gäller att ha tur också. Men vi är en bra bit på vägen, säger Jesper Eriksson.

– 5–0 mot SAIK när vi spelade som vi gjorde... Hade det varit för fem år sedan hade vi fått stryk med 10–0 i går (läs fredag). Det finns något, vi krigar för varandra. Med Muhrén (Magnus) har vi fått ett grundspel som Villa inte haft förut. Även om vi spelade fruktansvärt dåligt i går rent offensivt så visste vi ändå hur vi vill spela.

Skulle det kännas som ett misslyckande att eventuellt lämna Villa utan att ha vunnit guld?

– Absolut. Det är klart. Å andra sidan har jag misslyckats var jag än har varit, säger Jesper Eriksson med ett skratt.

– Jag kommer aldrig att kunna sitta och säga att jag är en jättevinnare även om jag vill vinna. Sex finaler, ett guld (Hammarby 2010)... Jag och "Säva" (Erik Säfström) har sommarstuga bredvid varandra. Jag är ju drygare än honom, så jag sa det: När jag är 50 bast vill jag gärna sitta och jiddra med honom om att "fan vad du vann lite och jag mycket", men det får jag jobbigt att säga. Han som vann två-tre guld direkt när han gick till SAIK.

LÄS ÄVEN: Tränarna överens – tre lag gör upp om SM-guldet

Men enligt Jesper Eriksson är det bara en tidsfråga innan Villa säkrar det där första guldet.

– Villa kommer att vinna någon gång, det är jag helt övertygad om. Sedan om det är med eller utan mig, men det gör dom.

Hur tänker du om framtiden?

– Jag vill spela. Ibland har jag velat vara mer cool surfkille och resa mer, men när åren går så inser man att man är en supersportnörd. Jag vill spela så länge man kan och så länge min kropp och mina lagkamrater känner att jag kan bidra med nånting. Sedan om det är här eller nån annanstans, det får vi se.

Hur länge vill du spela?

– Det vore coolt att spela till man är 40. Det måste vara häftigt att som idrottsman känna hur länge man kan vara bra. Jag har hört något rykte om att Jonas Claesson sagt att Villa har så många gamlingar nu och att vi –83:or är slut. Det blir man trissad av, när man hör nissar som säger att de tycker att man är slut. Då blir det ännu roligare att träna, säger Jesper Eriksson.

– Så där tackar jag Claesson och många andra som tror att det snart är natt för oss –83:or. Då tränar man hårdare. Det är häftigt ju.

Mer läsning