Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika Wirström: En ÖSK-poäng – men i stort sett alla fel

Det som såg lovande ut i början av vintern har gått i stå. ÖSK gjorde det mesta fel mot Gustavsberg, och hade flyt som fick med en poäng, skriver NA-krönikören Lasse Wirström.

Annons

Jag träffade fyra hockeytokiga schweizare i torsdags. De såg fram emot att uppleva bandy för första gången på söndagen. Om de var i Behrn arena, jag lyckades inte urskilja dem bland de 208 på läktaren, så tvivlar jag ganska starkt på att de blev imponerade.

För ett par månader sedan, i början av säsongen, trodde jag att ÖSK på riktigt skulle kunna slåss i toppen av norra allsvenskan.

Jag hade fel.

Efter en dyngsmäll i Ljusdal, 7–1, i mitten av december tycks de gulsvarta ha tappat luften. Och gnistan.

Bandy är, bland annat, en kampsport. Vill man inte ge sig in i skiten och kriga, då har man små möjligheter att nå framgång.

Såvitt jag kunde se gjorde ÖSK i stort ett alla fel mot Gustavsberg, och hade flyt som fick med sig en poäng. 4–4 på tilläggstid medan gästerna fortfarande firade sitt "segermål" halvminuten tidigare.

Kvitteringen, Lasse Buskqvists sätt att ta bollen ur det egna målet till mittpunkten och starta ett sista anfall, Sebastian Brandts mod att trycka in bollen i en kampsituation – det var det enda jag såg som luktade vinnarskalle i gulsvart den här eftermiddagen.

Det var håglöst, gnälligt och ostämt som ett punkband som vaknat på fel sida. Var och en tycktes lira sin egen låt, i sin egen tonart.

Jag saknade ett strukturerat anfallsspel. Att försöka anfalla en i taget och hamna ute vid hörnflaggan var ett ledande tema mot gästernas säckförsvar. Inget lyckat tema, och knappast enligt matchplanen. Hur den såg ut kan jag faktiskt inte ens gissa, och det är någonstans en ledarfråga.

Men det man pratat om var nog inte att hela tiden välja den bekvämare vägen runt säcken i stället för att sticka in näsan och tvinga fram frislag, utvisningar, straffar. Det gav ett gäng hörnor, 14, som i sin tur gav ett mål på en retur. Det är inte bra nog.

Gustavsberg fick nio hörnor och gjorde tre hörnmål. Det är bra nog, och lite till.

Alternativet jag kunde se var att dra en långboll mot Lasse Buskqvist, oftast omgiven av fyra-fem röda gubbar. Inte heller särskilt lyckat.

Eller att gång på gång välja att vända ur anfallslägen när de faktiskt fanns, för att börja om och spela runt runt runt mot ett samlat försvar. Vilket enbart förde med sig att motståndarna inte ens behövde anstränga sig för att samla ihop säcken.

Åka skridskor. Det är en stor del av spelet i bandy. Att skapa ytor åt varandra i samlade attacker. Åker man skridskor och ger sig in i skiten så händer bra saker. Visst, man kan få lite ont, men det är vad det kostar.

Det finns rätt mycket talang i det här ÖSK-laget. Utvecklingsmöjligheter. Då är det lite irriterande att falla på viljan att göra varandra bra genom att arbeta hårt.

Nu tror jag nog att ÖSK grejar säsongens mål, en plats bland de sju som får spela i den nya superallsvenskan nästa vinter. Men det här laget borde vilja mer än så.

Samtidigt smyger Nitro/Nora, hobbybandet som lever på rutinerad musikalitet men inte bryr sig om att öva särskilt ofta, med i toppen. Tvåa bakom Ljusdal. Seriefinal nästa helg.

Och elitserien är en helt annan värld.