Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönikör Andreas Tagg: "Ekot från skrällen avtar inte förrän det landar i Tellusborg – söder om söder"

Bandypuls krönikör om derbyt på Zinkensdamm: "Jag kan höra smällen från skrällen eka mellan husen på Södermalm".

Annons

Zinkensdamms IP i Stockholm. Strax efter klockan 21 en fredagskväll i början på december.

Hammarbyspelare efter Hammarbyspelare går förbi på vägen mot omklädningsrummet. Den ena med tyngre huvud än den andra. Blickarna långt bort.

I samma scen – Tellusspelare med breda leenden. Ryggdunkningar och high fives. En mittfältskrigare vid namn Krigh som får kramar av i princip varenda supporter som bär en blågul halsduk.

2–2 är ett resultat som kan ge så mixade känslor. När jag står och tittar på det där spannet av känslor så kan jag nästan höra smällen från skrällen eka mellan husen på Södermalm. Ekot fortplantar sig och stannar inte förrän det når hela vägen fram till Tellusborg i Midsommarkransen. Söder om söder, där den där lilla klubben bildades 1921.

Det man har åstadkommit är faktiskt nästan svårt att greppa. Tellus ska inte kunna ta poäng av Hammarby, i det första Stockholmsderbyt på 50 år. Det ska inte gå, skillnaden borde vara för stor. Men hur det här med logik fungerar är det uppenbarligen ingen som har talat om för Tellus.

Det var inte heller så att Hammarby ägde bollen i 90 procent av matchen. Att man tryckte på, spelade ut Tellus och radade upp solklara lägen. Inte alls, faktiskt.

Det stod 2–2 i halvtid. Jag var övertygad om att matchbilden skulle ändras efter paus. Att Hammarby skulle komma ut och ta tag i matchen.

Vad hände? Ingenting.

I stället var det Tellus som dominerade bollinnehavet första tio i andra halvlek. Spelade tålmodigt, höll bollen inom laget.

När Martin Deacon tog ett onödigt matchstraff i den 56:e minuten trodde jag definitivt att matchen skulle väga över till Bajens fördel.

Vad hände? Ingenting.

Kasper Milerud sade före matchen att han hoppades att Hammarby skulle kunna avgöra matchen under sista 20. Så måste det väl bli då, tänkte jag när matchuret närmade sig 70.

Vad hände? Ingenting.

Eller, det är ju inte riktigt sant. Det fanns faktiskt riktigt bra chanser mot slutet. Men det var Tellus som skapade. Det var Tellus som låg närmast ett segermål.

Så det är inte bara det att resultatet är en stor skräll. Det är även hur vägen dit såg ut som vi måste ta hänsyn till. 2–2 var inte orättvist överhuvudtaget. Tellus spelade smart och bra och ställde frågor som Hammarby inte hade svaret på.

Jag tänker tillbaka på Tellusträningen som jag besökte dagen innan derbyt. Jag stod och småpratade med tränaren Peter Rönnqvist längs sargen, medan hans spelare lirade småmål på isen.

Han berättade om skadeläget, sade lite skämtsamt att han hoppades få ihop ett fullt lag den här gången. När en Tellusspelare för en sekund blev liggande på isen skojade han lättsamt om ännu en skada.

Han var så lugn, så harmonisk på något sätt. Nästan lite filosofisk emellanåt. Som om han visste någonting som jag inte visste.

Uppenbarligen gjorde han det också. Han visste hur hans på förhand uträknade bandygäng skulle ordna derbykvällens största skräll. Hur hans Tellus än en gång skulle visa att man minsann inte är en nykomling som tänker agera slagpåse till storklubbarna.

Nu har Tellus skrapat ihop fem poäng på elva matcher. Det trodde jag inte att man skulle mäkta med på hela säsongen. Man är redan nu en bättre nykomling än vad Tillberga var 2014/15 och vad Gripen var i fjol.

Broberg är varnat. Det är till Söderhamn och Hällåsen som Tellus åker på måndag. Garanterat med en jäkligt skön känsla i kroppen.